Silversun Pickups. Foto: Autumn de Wilde
London Calling är en festival som i regel äger rum två gånger per år på Paradiso i Amsterdam. Den fokuserar främst på ny musik även om det även förekommer mer etablerade artister i startfältet. Höstupplagan av London Calling ägde rum 28-29 oktober och ett tjugotal band var bokade. Läs Kristoffer Nilssons fredagsrapport från festivalen nedan.
Min fredag inleds vid den lilla scenen med Fat Possum-signade Hoops från Indiana i USA, som är ute på sin första Europaturné. De inleder med några korta låtar vilket gör att det känns lite trevande, men efterhand blir låtarna längre och det blir riktigt bra när de spelar nya singeln ”2 Cool” och avslutar med ”Feeling Free”.
Därefter är det dags för det mer etablerade Los Angeles-bandet Silversun Pickups som spelar på stora scenen. Det är väldigt mycket folk på Paradiso ikväll vilket bidrar till en härlig stämning och fredagen har annonserats som helt utsåld.
Silversun Pickups inleder med ”Cradle (Better Nature)” från senaste plattan och fortsätter sedan med flera av deras bästa låtar. Basisten Nikki Monninger sjunger ”Circadian Rhythm” på ett strålande sätt och när de avslutar med underbara ”Lazy Eye” så summeras en timmeslång spelning på bästa sätt.
Efter det så vill jag se Vaults (synthpop från London) vid den lilla scenen, men det är så fullt i den mindre lokalen så jag kommer helt enkelt inte in. Jag ser dem lite på avstånd från barrummet, men det är inte optimalt – så jag går ner till stora scenen igen för där visas konserterna från ovanvåningen på storbildsskärm med riktigt bra ljud, visar det sig. Det är lite svårt att kommentera denna spelning något nämnvärt, men helt klart sjunger Blythe Pepino väldigt fint och ”One Last Night” (även känd från Fifty Shades Of Grey) är en väldigt bra låt.
Allah-Las. Foto: Laura Lynn Petrick
Normalt sett startar spelningarna på den stora scenen direkt när spelningarna på den lilla scenen tar slut, men tidsschemat har spruckit lite i samband med att Silversun Pickups var en kvart försenade. Det innebär att Allah-Las kommer in på scenen vid 21:30-tiden och ser startklara ut, men storbildsskärmen fortsätter att visa Vaults från ovanvåningen. Allah-Las blir stående på scenen cirka en kvart innan de får börja spela, vilket upplevs som lite märkligt.
Allah-Las är ett av mina många favoritband och de har släppt tre fantastiska plattor hittills. Jag såg dem i Barcelona i samband med Primavera Sound 2013 och det minns jag som en väldigt fin spelning på Apolo, men denna kväll i Amsterdam når de inte alls fram till mig på samma sätt. Det är ganska dåligt ljud, vilket det annars sällan är på Paradiso, och sången drunknar ofta bort i ljudmattorna. Det hjälper inte riktigt att de spelar flera favoriter som ”Had it All” och ”Busman’s Holiday” i inledningen, det lyfter inte.
I mitten av setet placerar Miles Michaud tillfälligt en tulpan vid gitarrhuvudet och spelar kort därefter lysande ”Tell me (What´s On Your Mind)” och just då når sången fram och det blir riktigt bra, men därefter blir ljudet sämre igen och jag bestämmer mig för att se slutet av spelningen från en av balkongerna så att jag får plats vid lilla scenen en stund senare.
Det visar sig att singer/songwritern Adia Victoria precis har gått på när jag går uppför trappan och hon vill jag verkligen inte missa – så denna krock blir lite dum. Fördelen är dock att jag får plats i den mindre lokalen och får sedan uppleva en magisk spelning. Hon sjunger bland annat suveräna ”Howlin’ Shame”, ”Stuck in the South”, ”Sea of Sand” och briljanta ”Mortimer’s Blues” från debutplattan Beyond The Bloodhounds, som är en favorit från i år från Atlantic Records.
Adia Victoria är inte bara en väldigt skicklig sångerska utan har även förmågan att trolla med låtarna och ge dem ytterligare en dimension från scenen. I slutet spelar hon fina ”Dead Eyes” och jag både tror och hoppas att vi kommer att få höra mycket mer från henne framöver.
Pressbild Wild Beasts
Jag vet inte hur många gånger jag har varit på Paradiso, men det är helt klart att jag aldrig har upplevt så mycket folk i huset som denna kväll.
Wild Beasts står på tur och det är ett band som jag inte har hört så mycket av. Det är helt enkelt inte riktigt min favoritmusik, men jag ger dem så klart en chans och det blir ganska lyckat. De spelar ett 15-tal låtar och trots att jag bara känner igen två (”Get My Bang” och den vackra inledningslåten ”Big Cat”) så blir det en fin upplevelse, omringad av mängder av dansande och glada människor i en underbart vacker lokal.
Kvällen avslutas för min del med indierockarna Drowners från New York som har hunnit släppa två plattor. De går upp på scenen och ställer den enkla frågan: ”How the fuck are you doing, Amsterdam”, och svaret är givet. Vi är många som mår väldigt bra denna kväll. De genomför därefter en strålande spelning och blandar in låtar som ”Cruel Ways”, ”Long Hair” och ”Human Remains” innan de i slutet spelar grymma ”Luv, Hold Me Down” som blir en perfekt avslutning på denna fina kväll.
