Skivrunda med Molnet

Göteborgsbaserade Albin Marklund – ursprungligen från Skellefteå – skapar musik som Molnet. Tidigare i år släpptes debut-EP:n Sometimes och den svenska kritikerkåren visade snabbt sitt gillande. Daniel Andersson träffade exil-norrlänningen på Skivhallen Majorna för att bläddra bland skivor. Ett bra sätt att bekanta sig med en artist.

Imorgon spelar Molnet på Klubb Foajén i Göteborg [Stadsteatern]. Och Albin utlovar två nya låtar. Samtalet kunde inte ha fått en bättre start – fortsättningen inkluderar allt från Animal Collective till Jens Lekman. Influenser som gjort avtryck på Molnets egen musik.

Din musik har fått ett bra mottagande. 

– Jag hade ingen bild av vad som skulle hända överhuvudtaget. Jag lyckades boka in lite spelningar och fick några recensioner, säger Albin och gör allt för att hålla låg profil. Det finns inget skrytsamt i hans framtoning.

Albin berättar att processen varit långsam och det har påverkat relationen till den egna musiken. En upplevelse som präglar många debutanter, där skapande och release blir två vitt skilda händelser.

”Det är någon slags icke-händelse att släppa musik, men det är givetvis kul om någon tycker om det man gör”

– Jag vet inte, det gick så långt mellan inspelning och släpp, att jag mer eller mindre klippt banden med musiken. Det är någon slags icke-händelse att släppa musik, men det är givetvis kul om någon tycker om det man gör.

Blygsamheten gör sig återigen påmind, men framtoningen ska inte misstas för tystlåtenhet. Albin pratar mer än gärna om musik och sin egen musikaliska bakgrund.

Albin har bland annat spelat i bandet Salenko, som enligt upphovsmannen strävade efter att vara postpunk, men som låg närmare pop. De släppte två kassetter och det fysiska formatet ligger Albin varmt om hjärtat.

– Det känns alltid lite ologiskt att inte kunna ta på musiken i slutändan. Kassetter är små fina grejer. Kning Disk släppte Sometimes på vinyl och det är givetvis riktigt kul. Mitt första vinylsläpp. Det är ett fint format och jag älskar ljudet.

Hur kom du i kontakt med Kning Disk?

– Jag mailade bara, skickade en hemlig SoundCloud-länk. Och då var all musik färdiginspelad. Om jag ska vara ärlig, så hade jag hoppats mest på Kning Disk, säger Albin. Tror att jag mailade tre gånger innan Mattias svarade.

I ett av vinylfacken står Anna Von Hausswolffs andra fullängdare Ceremony. Ett av Göteborgsetikettens flaggskepp.

– Älskar första Anna Von Hausswolff-skivan. Erik Enockssons soundtrack Farväl Till Falkenberg är också en favorit. När man är på ett visst humör blir musiken ett slags soundtrack till livet, musik att strosa runt i skogen till, musiken tar inte över, kräver inte så mycket. Det är som att vara en del av ljudbilden.

Är det så du ser på din egen musik?

– Kanske! Det är svårt att se på sig själv utifrån. Men jag vill att musiken ska flyta, röra sig framåt på ett naturligt sätt. Känslan är svår att definiera, men det sitter mycket i detaljerna.

Arbetar du mot dina gamla inspelningar på något sätt?

– Definitivt! Det är viktigt att skapande känns nytt på något sätt. Nu har jag närmat mig något mer elektroniskt… Det ska bli spännande att se vad händer i slutändan.

Albin börjar bläddra i popkategorin. Tar det som en hint att övergå till dagens egentliga uppgift: att bländar bland skivor.

Köper du mycket vinylskivor?

– Inte de senaste åren, har haft så lite pengar, säger Albin. Och vinylspelaren är trasig.

Han fortsätter:

– Men jag fyndade nyligen Sparks EP No. 1 In Heaven. Sjukt snyggt omslag. Den är väldigt dansant, men på ett skevt sätt och falsetten är klockren. Sången riktigt skär i öronen.

Vad har du för förhållande till din egen röst?

– Jag sjöng inte så mycket förut, började sjunga på allvar först i de senare tonåren. Jag tycker att det är lite knepigt med sång, men det är just denna detalj som jag valt att lägga mycket fokus på. Att sjunga är kul, men mycket beror på dagsformen. Det är annorlunda att spela ett instrument, rösten påverkas mer av omständigheter. Jag har med andra ord ett ganska komplicerat förhållande till min röst, konstaterar Albin med ett leende.

Jag märker att Albin ser sig omkring för att hitta några andra intressanta fack. Min egen blick stannar vid Arthur Russel-skivan Springfield – en av alla utgåvor som samlar New York-artistens ofärdiga och alternativa inspelningar. På skivomslaget syns Russel bredvid en traktor. Albin gillar omslaget, men kan inte minnas att han hört musiken.

”Om det finns en hiphop-hylla så känns den mest intressant”

Till vilken avdelning går du först? Har du någon speciell genre som intresserar mer än andra?

– Pop, rock och soul. Om det finns en hiphop-hylla så känns den mest intressant. Jag försöker nog jobba mig igenom alla hyllor som ser intressanta ut, men konsumerar nog mest pop och hiphop.

Albin bläddrar igenom hiphop-facket utan att hitta något intressant. Längst fram står Public Enemys debut Yo! Bum Rush The Show från 1987, men den väcker inget större intresse.

– Jag hittar inget som passar mig, det är inte mina årtal. Jag gillar hiphop från början av 2000-talet. Stones Throw Records är en stor favorit och anticon.-kollektivet. Men det blir även mycket moderna artister.

Vi enas om att Frank Oceans singel ”Nikes” är riktigt bra och att Chance The Rappers Coloring Book är aningen överskattad. Albin påpekar att Chance-medverkan på senaste Kanye West-skivan är riktigt lyckat.

Vi går över till nyheterna. Skivorna närmast kassan.

Är det något speciellt du letar efter?

– Nja, El Perro Del Mar, kanske. Senaste skivan Kokoro är mycket bra. Hon var galet bra på Pustervik, synd att det var så lite folk. Jag vill nog påstå att hon är en av Sveriges mest intressanta artister. Jag har alltid lyssnat mycket på henne, har säkert snott en massa idéer, konstaterar Albin.

Han fortsätter att bläddra och slutligen plockar han fram en skiva med Momus och John Henriksson. På omslaget syns Nocholas Curie aka Momus, iklädd sin patenterade ögonlapp.

– John är en bekant till mig, han är också från Västerbotten. Jag tror inte att de träffades när de gjorde den här skivan, de skickade bara inspelningarna till varandra.

Kan du hitta något som influerat din egen musik? Vad lyssnade du på när debuten spelades in?

– Jag lyssnar pinsamt mycket på amerikansk musik, under inspelningen blev det exempelvis mycket Animal Collective. Har lyssnat ohälsosamt mycket på Feels. De spelade in en rad fina skivor, och Avey Tare och Panda Bear-skivan Spirit They’ve Gone, Spirit They’ve Vanished är fantastisk. Briljant.

Jens Lekman! Är detta en split mellan José Gonzáles och Lekman? Jag har återupptäckt honom, han var en stor grej för mig i tonåren. Det är först under senare år som jag upptäckt hur galen Night Falls Over Kortedala är. Den flyter verkligen fram på ett otroligt sätt, arrangemangen är helt magiska. Hans musik har verkligen rört sig framåt; från det råa, klippiga och lite styltiga, som är så himla fint, till den här skivan som är något helt annorlunda, men ändå samma. Stråkarna.

– Det är samma flyt som jag pratade om tidigare. Allt måste röra sig framåt.

Albin ger bilden av den ständigt nyfikne musikern som gärna lånar av andar artister, men där slutprodukten blir något helt annat. Det ska bli spännande att följa Molnets nästa steg.