Kurt Wagners Nashville-orkester Lambchop har alltid varit relativt ombytliga. Medlemmar har kommit och gått genom åren, men även musiken har förändrats över tid. Det har alltid funnits en flytande, i det närmsta obefintlig, gräns mellan fundamentet i americana och folk, country, gospel, R&B och soul.
På nya skivan FLOTUS (en akronym för For Love Often Turns Us Still) sker dock en något snävare riktningsförändring än vad vi sett tidigare. En total omdefiniering av bandet så som vi känner det.
58-årige Wagner själv har beskrivit processen som att han bröt ner alla tidigare mönster i sitt eget låtskrivande för att sedan börja om på nytt, och ut på andra sidan kommer en sorts egendomlig digital countrysoul som till ytan framstår som direkt väsensskild från den musik de tidigare spelat.
Den analoga ljudbilden som tidigare karaktäriserat Lambchop är inte längre intakt och gitarren som centralt instrument har bytts ut mot en röstförvrängare och en trummaskin. Det organiska och det digitala viras om vartannat. Pulserande synthbeats, smygande pianoslingor, blåsinstrument och stråkar smälter alla ihop till ett enhetligt ljudlandskap där elektronisk krautrock och folkpop förenas. Trots att alla föreställningar om hur Lambchop bör låta välts på ända passar FLOTUS förvånansvärt bra in i Lambchops skivkatalog av lågmälda mästerverk.
Utöver syntharna är sättet Wagner använder sin röst på det som främst utmärker skivan. Majoriteten av låtarna är sjungna med röstförvrängning i form av auto-tune eller vocoder.
En rimlig invändning mot skivan är att Wagners röst alltid varit själva grejen med Lambchop, och mycket riktigt tar rösteffekterna bort udden av Wagners karakteristiska baryton, men samtidigt tar de även bort gränserna för vad han kan göra med den.
På ett sätt ersätter auto-tunen den falsett Wagner ofta använda på bandets tidiga abum, innan en oundvikligt stigande ålder och för mycket rökning begränsade hans vokala register. I ”Directions To The Can” försöker han till och med sjunga både i falsett och baryton med auto-tune, vilket skapar en mycket sällsam call and respons mellan två digitala versioner av hans egen röst. I både ”Howe” och ”NIV” låter han sin röst loopas tills den framstår mer som ett instrument än en faktisk sångröst.
Med sina nästan 70 minuter långa speltid är FLOTUS en skiva som tar tid. Albumet börjar och slutar med två monstruösa stycken på 12 respektive 18 minuter, som båda två inte bara är plattans höjdpunkter utan kanske även årets.
Om man ska försöka sig på att förstå FLOTUS är det rimligen i ”In Care of 8675309” och ”The Hustle” nycklarna finns. Den förstnämnda är en suggestivt smygande ballad som under sina 12 minuter sakta utvecklas till en överväldigande koloss.
”The Hustle” å sin sida är skivans final och konceptets fulländning. Bandet vecklar sakta ut ljudbilden från ett inledande pulserande synthbeat genom att gradvis addera beståndsdelar under de inledande fem minuterna (lyssna bara hur stråkarna och blåset långsamt smyger in!) vilket leder fram till skivans kanske kraftfullaste ögonblick då Kurt Wagners för omväxlings skull helt oprocessade stämma träder in i låten med orden ”I don’t want to leave you ever, and that’s a long long time…”.
Med FLOTUS skapar Lambchop en post-digital hybrid där gränserna mellan gammalt och nytt suddas ut. Det är svårt att inte dra paralleller till Bon Ivers 22, A Million som släpptes förra månaden. I båda fallen används produktionsteknik som främst förknippas med hiphop eller r&b för att göra folkpop. Men där 22, A Million kändes fragmentarisk, rörig och upphackad framstår FLOTUS som en välfungerande helhet där de högsta topparna dessutom är betydligt högre.
[Merge Records, 4 november]
