Språket har legat Frida Hyvönen i fatet. Missförstå mig inte: hon har tillhört Sveriges mest lyssningsvärda artister ända sedan Until Death Comes och hon behärskar engelska utmärkt. Men det har skapat distans.
Frida har för varje platta blandat in fler och fler beståndsdelar och genrer. Det mesta hon gjort har hyllats av de flesta. Svängarna har tagits ut mer och mer, men jag har personligen alltid föredragit hennes rakare material, som ”N.Y.”, ”Straight Thin Line”, ”Came a Storm”, ”Oh Shanghai” och ”Hands”.
Den här gången är excesserna bortskalade och hon sjunger för första gången på sitt modersmål. Och plötsligt är det som att alla fördämningar brister. Ut forsar inte bara de svenska orden, utan även nerv, innerlighet, närhet och värme utan hejd. Flödet av låtar känns också mycket mer logiskt, utan att det blir det minsta slätstruket.
Frida själv säger i intervjuer att Kvinnor och barn handlar om flera olika människors öden och bara delvis bygger på egna erfarenheter, men för den som har följt henne under åren är det svårt att inte dra – den alltså möjligen felaktiga – slutsatsen att skivan är helt självbiografisk och lika naken som bilden inuti konvolutet.
Personliga texter är inget nytt för Frida Hyvönen, men här tar hon det till en ny nivå. Om det nu är det hon gör. Hur det än ligger till med den saken, går texterna rakt in i själen på mig.
Jag förfasas när hon (?) som sjuåring bryskt upptäckter livets mörka sidor inne hos granngubben. Jag ryser igenkännande åt den destruktiva relation hon stannar kvar alldeles för länge i och gång på gång dras tillbaka in i. Jag ler lättat när hon till slut bryter upp, inser sitt eget stora värde och självsäkert och kaxigt ställer krav på en kommande partner.
Tårar kryper sakta ner för kinden under urvackra ”Drömmen om dig”. Jag skrattar när hon utbrister ett drypande ironiskt ”Åh, Paris!” i slutet på ”Alla vet att det är vackert i Paris”, när hon svärande avfärdar storstadsattityden och när hon sätter på sig ringbrynja för att skydda sig mot Amors jäkla pilar.
Det är ofta så rakt, så enkelt. Bara en röst, ett piano – och ett liv. Och även om musiken kryddas med cello, nyckelharpa, mellotron, blås och blyertspenna (!), så behövs inte mer än så för att det ska bli svindlande bra.
För det är Kvinnor och barn. Svindlande bra, alltså. Det absolut enda fel jag hittar är ordet ”oöppningsbara” i ”Förlorat dig”, som ligger lika dåligt i mina öron som det gör i Fridas mun. Annars är det alldeles fenomenalt från början till slut. Från tårar till skratt och tillbaka.
Det är omöjligt att välja guldkorn, men sången i ”Sjön”, ”Balkongmannen” och ”Drömmen om dig”, och pianot i ”Alla vet att det är vackert i Paris” fastnar särskilt långt in. Och självklart alla dessa livsberättelser, vems de nu än är.
Eftersom Svenska akademien nu har öppnat den dörren (…), vill jag härmed nominera Frida Hyvönen till nästa års Nobelpris i litteratur. Hon har nämligen mycket mer av värde att säga oss, än en 75-årig surkart i ett strandhus i Malibu.
[RMV Grammofon, 4 november]
