Foto: Sigurður Ástgeirsson
HYMNs Linda Iliste återvänder till forna hemlandet Island för festivalhögtiden Iceland Airwaves. Här är första rapporten.
Det är lyckorus. Det är fest och dans och headbanging. Det är ett fullständigt fyrverkeri av musik. Det är bättre än julafton. Det är Iceland Airwaves. Islands bästa musikfestival, och en av världens främsta showcasehändelser, inleds officiellt onsdagen 2 november. Men redan i flera dagar har luften sprakat av förväntningar. Stämningen har varit bubblande och livemusik har börjat strömma från allt från kaféer och barer till busshållplatser och frisörsalonger.
Inför denna min favoritvecka på hela året har jag lovat mig själv två saker. Först och främst att inte bara gå och se gamla favoriter utan att verkligen nyttja festivalen för det den är allra bäst på, nämligen att lyfta fram nya talanger på väg upp. För det andra, att vara spontan och haka på tips.
Jag känner knappast att jag följer mina egna god råd när jag påbörjar årets Airwaves med att se Högni Egilsson på hyfsat nyöppnade bryggeriet Bryggjan Brugghús i trendiga hamnkvarteret Grandi. Som karismatisk sångare i både Hjaltalín och GusGus är Högni en av dem (för de är ett helt gäng) som för närvarande sitter säkrast på den isländska musiktronen. Men hans tolkningar av sin egen musik, avskalade såväl blåssektioner som elektroniska beats, är värt snedsteget. Ett par timmar senare går hela Hjaltalín upp på samma scen och gör sitt enda framträdande under festivalen.
Lára Rúnars. Foto: Alexander Matukhno
Bryggjan Brugghús är en av närmare 60 stycken så-kallade off-venues som är öppna under festivalen, det vill säga scener som inte kräver armband. Det har med åren ofta varit på dem som de mest magiska ögonblicken skett. Off-venue-programmen löper under dagtid, medan de femtion officiella konsertlokalerna slår upp sina portar varje kväll runt 20-snåret. Det är vid den här tiden som black metal-sviten Auðn kliver upp på Gaukurinn. Deras skickligt framförda låtar är fulla av melodiska lager och stenhård disciplin ovan vilken den sönderslitande rösten läggs. Det är hypnotiserande.
Samtidigt på NASA bjuder Lára Rúnars på en tidig energiinjektion i form av sin svängiga 80-talssyntpop medan Cryptochrome står inför en publik på Húrra som sjunger med. Men det är när Teitur Magnússon intar NASA som det börjar kännas att Airwaves är igång på allvar. Det är nu Reykjavik vaknar – platsen där alla känner alla, och alla spelar i alla band, i alla möjliga och omöjliga konstellationer. Den psykedeliska folksångaren verkar ha med sig hela vänskapskretsen på scenen, och det svänger våldsamt.
Det gör det om AmabAdamAs reagge på Harpa Norðurljós också. Men det är Reykjavíkurdætur på Harpa Silfurberg som verkligen tar hem kvällens pris. Det mer än svänger – det gnistrar och exploderar. Visst, de feministiska smockor som de femton (!) kvinnliga rapparna smattrande levererar går en stor del av publiken över huvudet eftersom de framförs på isländska. Men de presenteras på engelska och budskapet om att det väl fan är på tiden att kvinnor ska få ta precis lika mycket plats som män, är universellt. Hela Silfurberg knockas. Reykjavíkurdætur är inte bara Reykjaviks döttrar, de är Islands drottningar.
Reykjavíkurdætur. Foto: Alexander Matukhno
En trappa ner i Harpa Kaldalón, intim som en liten teater med sittplatser som reser sig mot taket, tar sedan en annan drottning vid: Myrra Rós. Jag vill hävda att Myrra skulle kunna vara störst av alla de isländska sångerskorna som tillhör singer-songwriter-kategorin. När hon nu framför en dryg handfull låtar från sitt senaste album One Amongst Others blir jag än en gång övertygad. Myrras röst är skir, men stark. Hon är typiskt skandinavisk ödmjuk, men rolig och rapp. Med på scen har Myrra ett sex man starkt kompband som fyller ut hennes skickliga melodier. Inte är det konstigt att det är fullsatt.
Tillbaka en trappa upp ser jag unga r&b-stjärnskottet Glowies sista låt, innan det blir tacksamt att kunna gå in och ut mellan Silfurberg och Norðurljós för att fånga både London-bördiga grimehjälten Dizzee Rascal och Reykjavik-bördiga electrosensationen Milkywhale. Deras musik är vitt skild, men stämningen lika vild och dansant.
Kvällen avrundas därefter på intima Iðnó där Útidúr gör sin enda spelning. Deras smått dramatiska kammarpop har visserligen muntra inslag av precis det slag som är ganska ovanligt på de här breddgraderna, men det funkar. Det är å ena sidan svävande och stort som vore det filmmusik, å andra sidan festligt och pulserande som i spåret “Train to Aarhus”.
Jag gör hoppsasteg hem i natten. Äntligen! Äntligen Airwaves!
Dizzee Rascal. Foto: Sigurður Ástgeirsson
