I början av sommaren tog de oss med storm med första singeln “In Bloom” – trots att det inte var en Nirvana-cover. Nu är de äntligen aktuella igen. Den här gången rör det sig om ett EP-släpp och imorgon ska detta firas på Grand i Malmö. Vi tog ett snack med Michel Gustafsson och Ebba Ågren i Hybris-sajnade duon wy.
Ta det bästa från Florence Welch och Elizabeth Frasers sångregister och du hamnar ganska nära Ebba Ågrens sångstil. Hon har en närmast perfekt röst för de klagande texter som framförs ihop med reverbdränkt shoegazegitarr och pulserande synth på Never Was.
– Rätt nyligen upptäckte vi att vi låter lite som Cocteau Twins, fast rakare, berättar duon som är ett par även privat och som har gjort musik ihop sen tonåren.
– Michel spelade fotboll fram till sjuan, sen skaffade han en gitarr och märkte att det var jävligt mycket roligare. Jag har sjungit i diverse körer men kände också att det var lite mer kul att till exempel starta punkband, säger Ebba.
Första gemensamma bandet var ett punkband på högstadiet, på gymnasiet blev det synth med svenska texter.
“Rätt nyligen upptäckte vi att vi låter lite som Cocteau Twins, fast rakare”
– Det har alltid känts som en självklarhet för oss båda att hålla på med något inom musik. Vi trivs bäst som duo och för något år sen hittade vi vårt nuvarande sound. Det kändes extra bra och väldigt oss liksom, förklarar wy och lägger till att de är rätt stolta över hur mycket de lärt sig av att producera och spela in allting på egen hand.
Om ni ska nämna några gemensamma inspirationskällor, vilka blir det då?
– Båda tycker om Foxing och Crystal Castles, två rätt olika band. Vi är nog rätt så spretiga i våra influenser men gillar allt med känsla. Vi bråkar förvånansvärt lite när vi gör musik – med tanke på att vi har ganska olika inspirationskällor egentligen.
Imorgon släpper ni äntligen er debut-EP som ni beskriver som “superdesperat” – hur menar ni då?
– “Desperat” är det bästa ordet vi har hittat för att beskriva vad det är för känsla vi strävar efter och oftast hamnar i. Allt som är desperat låter bra, det känns real. Ebbas röst är rätt desperat. Hela EP:n handlar dessutom om ångest, vilket är en väldigt desperat känsla.
“Hela EP:n handlar dessutom om ångest, vilket är en väldigt desperat känsla”
Ni har ganska nyligen flyttat tillbaka till Malmö från Stockholm…
– Ja, vi flyttade tillbaka hit i september. Vi hade fått för oss att vi skulle bo i Stockholm efter att Ebba hade fått en praktikplats där, men vi ångrade oss och kom tillbaka till Malmö efter sju månader. Vi orkade inte mer. Det känns inte lika stressigt här, ingen bryr sig om man går till affären med flottigt hår. Sen finns det sjukt god falafel överallt. Verkligen överallt.
Berätta om skivomslaget! Varför tårar?
– Bilden är tagen år 2000, jag var fem år. Vi letade efter en bild som representerade mig bra, eftersom EP:n är så personlig och nära. Sen handlar alla texter om att jag mår skit på olika sätt och jag bad därför min kompis Lina att rita tårar på mig. Vi brukar beskriva vår genre som “gråtpop” – så det passade bra, säger Ebba.
Det blir releasefest på Grand imorgon – vad kan publiken förvänta sig?
– Punk-aura.
Ingen vill väl missa detta? Och om någon ändå gör det så finns chansen att se wy på Lilla klubben i Kalmar den 11 november eller på PSB i Stockholm den 26/11.
‘Never Was’ släpps imorgon. Fram till dess lyssnar vi på “In Bloom” på repeat:
