Det är Halloween och Regina Spektor sitter framför pianot utklädd till en misse.
Hon har ett diadem med kattöron, en svans instucken i jeansen och morrhår dragna från näsan över kinderna. Så öppnar hon med hitten “On the Radio”, och dundrar vidare i “Grand Hotel” och “Older and Taller” på ett fullsatt Cirkus med endast ett “tack” mellan låtarna. Det är ett hisnande sätt att kicka igång publiken, med en av sina mest välkända och peppiga låtar.
I raden över mig diskuterar två äldre par om den rysk-amerikanska chanteusen är en diva. “Jo”, säger en av herrarna insatt, “hon är som Bob Dylan, kommer in, gör sin grej och går”, men han har fel. För när Regina Spektor väl värmt upp publiken går hon från att ignorera den till att flickigt flirta i nästan två timmar.
Allt hon gör på scenen är färgat av en barnslig entusiasm. Från hennes impromptu Halloweendräkt till hennes sätt att betona ord, det gulliga sättet att prata, hennes ibland lite väl naiva texter, pianospelet, hennes fnittrande, blickar och mellansnack.
Bland annat berättar hon teatraliskt desperat hur hon varje gång hon är i Sverige kämpar med att hitta Karlsson på taket-merch. “Vad som helst, en hatt eller en rock, vad som helst. Men det är bara jävla Pippi överallt”, säger hon och lägger sedan fram en teori om hur Karlsson sitter i ett “copyrightfängelse”. “Så om någon av er har några som helst kontakter måste ni få ut honom därifrån” säger hon och får med sig publiken i ett skrattanfall.
Barnsligheten hade kunnat vara ett irriterande beteende på en 36-åring, men det är så medryckande hänfört att man istället kommer på sig själv med att le åt ingenting. Under tiden växlar låtarna mellan nonsens som “Silly eye-color generalizations” och tung dramatik i till exempel den olycksbådande “Aprés moi”. För det mesta sitter hon vid pianot och visar upp vilken virtuos hon är, ibland reser hon på sig och sjunger acapella vid scenkanten. Flera av låtarna, bland dem “Fidelity” är bättre i sin renare liveversion med bara hennes röst, piano och trummor, än de är på albumen.
Gammalt blandas med mycket nytt och hon verkar förvånad över att publiken kan det nya. Själv har hon glömt det gamla. Under “Us” går hon vilse i textraderna och vänder sig till publiken för hjälp “Vänta, vad händer sen i låten? Det är lika bra att ni sjunger det här med mig så att jag inte glömmer.”
Så, är hon en diva? Kanske. Men i så fall är hon en oemotståndligt charmig sådan.
