Månadens PS: oktober

Pascal pressbild

Då var det alldeles strax dags att ta farväl av oktober och hög tid för ett gäng snabbrecensioner av plattor vi lyssnat på under den senaste månaden men som vi inte hunnit med att recensera.

Pascal – Revy

ROCK Revy är ett extremt passande namn på det här albumet. För det är precis vad en som lyssnare gör; ser livet passera revy alltså. Här finns låtar som handlar om hen som är skyldig dig 5000 spänn, om hen du ska älska forever och om året, 1982, då du föddes. Det här är vardagsrealismsporr i rå rockförpackning. Bara att buga och bocka och njuta av att ett av Sveriges bästa band är tillbaka. 8/10

Destiny – Climate Change

HEAVY METAL Att sätta en genre på göteborgska Destiny är svårt. Det är lättare att konstatera att det låter Iron Maiden, Candlemass, Helloween och – Destiny. För bandet har ångat på – tyvärr oftast under radarn – i över 30 år, och är bland de bästa på det de gör. Välj detta gäng före mello-Power som Hammerfall. 8/10

NxWorries – Yes Lawd

HIPHOP Anderson Paaks och Knxwledges gemensamma projekt är utan tvekan ett av de hetaste samarbetena inom hiphop i år. Tyvärr försvinner Paak lite bakom Knxwledges talang då han låter Knxwledge stå för alla beats och produktion, medan han själv fokuserar på textförfattandet. Riktigt bra skiva, men man hade velat känna av Paak mer i produktionen. 7/10

Jenny Hval – Blood Bitch

EXPERIMENTELLT Norska Jenny Hval verkar i gränslandet mellan avantgardepop och performancekonst. Nya konceptplattan Blood Bitch, en skiva som handlar mens (eller vampyrer? – lite oklart det där), hämtar inspiration av konstnärskap som Laurie Anderson. Röstmässigt är det däremot lätt att dra paralleller till Stina Nordenstam. Ett album som med fördel avnjuts i sin helhet. 8/10

Sara Parkman – Sara Parkmans skog

FOLK Sara Parkman tillhör Sveriges absolut mest intressanta artister just nu och hennes efterlängtade debutplatta borde inte göra någon besviken. Genrebenämningen ”freak folk” är rimlig att dra till med – här möter folkmusik avantgarde-pop på ett sätt som känns helt naturligt. Sara Parkmans skog visar prov på experimentlusta av sällan skådat slag. 8/10

Gurr – In My Head

GARAGEROCK HYMN utsåg Gurrs debut-EP till ett av förra årets bästa släpp. Debutalbumet In My Head når inte riktigt upp till samma nivå men är ändå riktigt, riktigt bra. En charmig blandning av psychpop, garagerock och punkpop. 8/10

Moby – These Systems Are Failing

ELECTROROCK Mobys trettonde album är det i särklass argaste sedan Animal Rights (1996). Liksom nämnda album når inte These Systems Are Failing hela vägen fram. Det här är elektronisk hemastudiopunk för arenor och, några starka låtar till trots, blir den svulstiga inramningen i längden påfrestande. 4/10

40 Watt Sun – Wider Than The Sky

ROCK Londontrion 40 Watt Suns andra album är ytterligare ett jättekliv bort från låtskrivaren och sångaren Richard Walkers förra band: långsamma doom metal-akten Warning. På Wider Than The Sky har tyngden helt fått stå tillbaka för melankoli och starka melodier – och plötsligt har de mer gemensamt med Red House Painters än med Black Sabbath. Ett, i det närmsta perfekt, soundtrack för höstdepressionen.  9/10

Rave the Reqviem – The Gospel of Nil

INDUSTRIAL METAL Skrillex och Trent Reznors rödhåriga styvbarn från Kalmar fortsätter att blanda feta dubstepdrops, fläskiga metalriff och storslagna 80-talsrefränger på andra fullängdaren The Gospel of Nil. Rave the Reqviem är något av det mest originella (och ”osvenska”) att komma från Sverige på senare år. Framför allt blir de aldrig tråkiga! 7/10

Weyes Blood – Front Row Seat To Earth

FOLK Natalie Mering gör eterisk och autentisk folk under namnet Weyes Blood. Faktum är att det är svårt att höra att albumet From Row Seat To Earth är släppt 2016 och inte 1966. Det är lätt att dra paralleller till dåtidens folksångerskor – Karen Dalton är en given referens. På det stora hela är det ett mycket vackert album, men något starkare låtar skulle inte skada. 7/10

White Lies – Friends

POSTPUNK/INDIEPOP På sin fjärde fullängdare tar White Lies ett steg ut ur det industriella soundet och välkomnar istället ett neonlysande 80-tal. Ett val som kan ifrågasättas. Svärta har alltid klätt och fulländat bandet tillsammans med Harry McVeighs raka röst. Det är inte förrän på sjunde spåret ”Swing” som bandet lyckas att kombinera sitt gamla och nya sound på ett sätt som gör det intressant. Friends i sin helhet lyfter tyvärr aldrig och känns mer som en lam B-sida av bandets tidigare katalog. 4/10

L’Orange & Mr. Lif – The Life & Death of Scenery

HIPHOP L’Orange verkar sampla grymma beats 24/7, då det här är tredje samarbetsalbumet på mindre än två år. Självklart är det med Mello Music-kollegan Mr. Lif som på The Life & Death of Scenery verkligen kompletterar de vackra och noirliknande beats som kännetecknar L’Orange. 7/10

Nottz & Mickey Factz – The Achievement: Circa 82

HIPHOP Det här är ännu ett riktigt spännande samarbete men låtarna faller lite platt. Det finns inget som riktigt utmanar. Beatsen känns blasé; ok som bäst. Texterna är inte bättre. Speciellt inte jämfört med Mickey Factz platta 740 Park Avenue. Det är en medioker skiva som kunde ha blivit riktigt bra. 5/10

Dance Gavin Dance – Mothership

ALTERNATIVE/METAL Dance Gavin Dance är lite snällare än de brukar på Mothership med mer trallvänliga melodier och en del rösteffekter som verkligen borde ha skippats – men överlag är det ännu en stark platta med det typiska DGD-soundet. Tråkigt nog känns det dock inte som att de verkligen ger allt på den här skivan. 6/10

The Game – 1992

HIPHOP Det här är en homage till hiphop-världen under 90-talet. En bra platta, helt klart,  men var är G-Funk-beatsen? Var är East Coast-soulen? Var är den där speciella känslan som fanns i hiphop-låtarna på 90-talet? Ja inte på denna skiva i alla fall. 6/10

American Football – American Football (LP2)

VUXEN-EMO Efter en sjutton år lång paus är Mike Kinsella och hans band American Football återigen förenade. Fantasin vad gäller albumtitlar tycks ha avstannat (alla deras släpp har hetat samma sak), men låtskrivarförmågan är iallafall intakt. LP nummer två hamnar nånstans på gränsen mellan jazzig postrock, plockig emo, Red House Painters-slowcore och ganska så slätstruken collegerock. Men det är en platta som växer; den som har följt Kinsellas soloprojekt Owen lär inte bli besviken. 6/10

Solange – A Seat at the Table

RNB Lillasyster Knowles rör sig bort från dansgolvet och ger oss en kavalkad av låtar musikaliskt genomgående ganska sparsmakade, rotade i delikat jazzfunkig rnb. På ytan coolt, under ytan med ett tydligt raseri mot rasism och annan skit i samhället. Gästlistan är lång och imponerande och medverkar till ett alldeles förträffligt slutresultat, men mest är detta Solange egna triumf. 8/10

Roy Montgomery – R M H Q: Headquarters

SHOEGAZE/POSTROCK Roy Montgomerys musikaliska bakgrund sträcker sig tillbaka ända till 80-talets Nya Zeeland och kultförklarade indiebolaget Flying Nun. Montgomery frontade bandet The Pin Group och hans djupa, Calvin Johnson-liknande röst är densamma idag (kanske något djupare). Bandet upphörde att existera redan 1982 och sedan dess har Montgomery fortsatt att släppa sporadiska soloskivor. Detta album är inte bara en, utan fyra – ljudbilden pendlar mellan shoegaze, postrock och ambient. Det blir mycket musik, men det är helt klart värt att botanisera bland alla 30 spår. 8/10

Korn – The Serenity of Suffering

NU METAL En gång i tiden var Korn det nya svarta. De senaste 10-15 åren har bandet famlat i blindo, men nu tycks de ha hittat tillbaka igen – tolfte plattan är deras bästa sedan glansdagarna. Ett stort problem är att mycket dessvärre känns som ren kosmetika. Och frågan är om vår värld anno 2016 behöver Korn. 5/10

Testament – Brotherhood of the Snake

THRASH METAL Testament har alltid levt i skuggan av thrashens fyra stora, men har genomgående levererat högre kvalitet. De är också högst relevanta i dag, vilket är svårt att säga om De Stora Fyra. Och elfte plattan är det man förväntade sig, möjligen med lite mer fart och melodi. Thrash i världsklass, så klart. 8/10

Dee Snider – We Are the Ones

ROCK Dee Snider är en oerhört trevlig och intelligent herre. Det är därför obegripligt att han velat svärta ner sitt namn med en förvirrad platta med woohoo-körer och svårt 90-talskomplex. Och hur tusan tänker människan när han gör en pianoversion av ”We’re Not Gonna Take It”? Första april kom sent i år. 2/10