Johnnyswim – Georgica Pond

Visst är det något särskilt med duor som inte bara är musikpartners utan även kärlekspartners? Jag tycker alltid att det känns lite läskigt att lyssna på musik som man vet har skapats av personer som är i förhållande med varandra. Kommer de avslöja något genant om sitt privata liv? Och vågar de sjunga om vad som helst, skriva vilka texter som helst eller är de för evigt tvungna att endast sjunga om erfarenheter de haft ihop med varandra?

Duon och paret Amanda Sudano och Abner Ramirez, aka Johnnyswim, är aktuella med albumet Georgica Pond som släpptes i fredags.  Spännande kuriosa är att Sudano är dotter till Donna Summer, vilket helt klart hörs i hennes stora röstklang. Deras musik är dock långt ifrån glammig disco och guppar snarare omkring på vågor av soul, mjukt raspiga toner och, tyvärr, vissa sakrala inslag.

Bara av att läsa om bandet förstår man att historien de vill berätta om sig själv är drömmig och syndfri. Paret träffades 2005 i Nashville (en söndag i kyrkan), sågs sedan för att skapa musik ihop men blev kära och gifte sig några år senare och ganska nyligen skaffade de sitt första barn. Jag känner mig tveksam till hur denna berättelse kommer att tas emot i sekulariserade Sverige; för även om det finns mer gudstrogna städer än L.A där bandet idag bor, så lyser den amerikanska traditionen igenom. När deras bebis hörs i slutet av låten ”Touching Heaven”, med ett gulligt joddlande efter svepande kyrkkörsång, så blir det lite väl tillrättalagt och krystat.  Som om det inte räcker med att hela albumet är välputsat.

Bäst får de till det på ”Summertime Romance”, som är pirrig och påminner mig om John Legend-gung, men överlag hade de behövt spetsa sina perfekta sångröster med något annat än Gud för att ta sig in i mitt redan syndiga sinne.

[Big Picnic Records/Capitol, 28 oktober]

5