A Warm Wave (Njurmännen, Twice A Man & Zanias) på Inkonst – elektronisk musikhistoria möter nutid

Ambulerande minimal synth-festivalen A Warm Wave hade inledningsvis en feministisk framtoning. Schemat har blivit gubbtätare när tredje upplagan tar plats, och för första gången besöker festivalen Malmö.

Det är Twice A Man, ett av Sveriges första och viktigaste elektroniska band, som ligger bakom arrangemanget. För kvällens historielektion/nostalgi-inslag står dock några andra åldermän: Linköpingsättade Njurmännen, ett av Sveriges tidigaste experimentella elektroniska band.

Njurmännen har, sedan 80-talets början, fört en tillvaro långt under radarn (även om ”skandalspelningen” i Mjölby 1985, då de uppträdde med slaktavfall på scenen, lär ha gett en del publicitet). De räknas som föregångsgestalter inom svensk synth och industri men har alltid varit mer eklektiska än så. Med saxofon och gitarr som fyller ut de repetitiva analoga synth-arrangemangen drar de stundtals åt psychrock, ibland åt pop och spoken word. Till Inkonst har de även tagit med en ”VJ” som sköter de visuella bakgrundsprojektionerna.

Gamla klassiker som ”Realism” och ”Space Bullets” avverkas tidigt och utmärks, liksom allt annat, av benhård DIY-mentalitet, absurda inslag och rätt så pubertal humor. Hur apart det än må framstå är det tre egenskaper som utmärkte flera andra svenska minimal wave-pionjärer som Arvid Tuba och En Halvkokt i Folie.

Desto allvarligare framtoning har värdbandet Twice A Man. Med undantag för tre klassiker från ”storhetstiden” (däribland obligatoriska avslutningen ”Decay”), fokuserar Twice A Man ikväll helt på senaste fullängdaren Presence, ett mycket starkt album präglat av de senaste årens händelser med ökande samhällsklyftor och tilltagande terrorhot runt om i världen. Inte sällan är de tre synth-farbröderna som bäst när de låter som mest dramatiska. Sångaren Dan Söderqvist målar upp apokalyptiska scener medan rökmaskinerna jobbar för fullt under ”Here Comes The Rain”. Det är oerhört effektfullt. Även suggestiva ”Black” och episka ”High In The Clouds” är verkliga styrkeprov från ett band som har återupptäckt och moderniserat sitt klassiska 80-talssound.

För genrens fortlevnads skull känns det dock betryggande att den som imponerar mest är kvällens yngsta deltagare. Alison Lewis inledde musikkarriären för bara fem år sedan som sångerska i darkwave-duon Linea Aspera. Därefter har hon hunnit fronta Keluar som byggde vidare på de kontraster som uppstår när Alisons varma, själfulla röst backas upp av isande synthar och industriella beats. Grundtanken dras ytterligare steget längre med nya soloprojektet Zanias.

Programmerade beats och mörkt, elektroniskt stämningsbyggande får ta mer plats jämte Zanias kraftfulla stämma. ”Malarone” och ”Synapse”, de två Linea Aspera-låtar som ingår i setet känns ganska lättviktiga i sammanhanget. I övrigt får de melodiösa synthpopinslagen stå tillbaka för EBM, tribala och storslagna ljudmattor som ibland för mina tankar till Dead Can Dance, ibland till Slowdive. Eller till dansande schamaner som utför helande riter i ett övergivet värmekraftverk i östra Berlin.

Trots att beståndsdelarna kan spåras en bit bak i tiden, känns kombinationen egen och Zanias är en mycket karismatisk frontkvinna när hon, ensam på scen, alternerar mellan att sjunga, slå på en synthtrumma och gestikulera dramatiskt medan hon styr musiken via effektpedaler och en laptop. Hon är något av det absolut bästa som händer inom pretentiös och migrängrå elektronisk musik just nu.

Bilder från Rockfotos arkiv.