På sitt andra fullängdsalbum Call of the Islands, som släpps via Subliminal Sounds den 11 november, tar exotica-bandet Ìxtahuele vid där debuten slutade. Slutresultatet är en resa till såväl riktiga som fiktiva platser som speglar något mystiskt, vackert och drömskt. HYMNs Jonatan Södergren mejlade lite med Ìxtahuele.
Ni spelar en slags musik som har större publik internationellt än i Sverige. Hur märker ni av det som band?
– Det märks på olika plan. De som främst är inne och delar vår musik på sociala medier är oftast amerikaner, men även på de lyssnar-mail och spelförfrågningar vi får.
Vilka för- och nackdelar finns det med att verka inom en okonventionell genre i ett relativt litet land som Sverige?
– En fördel är att vi får resa mycket för att framföra vår musik. Det är svårt att fatta att någon på andra sidan Atlanten har koll på vad vi pysslar med hemma i Göteborg. Samtidigt blir det färre spelningar på hemmaplan då publiken och antalet arrangörer är något mindre i Sverige. Vad vi alltid slås av, både hemma och i andra länder, är hur många av lyssnarna och banden som känner varandra sen innan, som ett resultat av en mindre och tät sammanhållen community.
“Det är svårt att fatta att någon på andra sidan Atlanten har koll på vad vi pysslar med hemma i Göteborg”
Tycker ni att det påverkar den kreativa processen bakom ert låtskrivande på något sätt?
– Genrens spridning eller storlek i Sverige påverkar inte vår kreativa process direkt. Alla i bandet har olika influenser, preferenser och musikaliska bakgrunder – vilket förhoppningsvis speglas i kompositionerna och i bearbetningen av musiken.
Ni är aktuella med ert andra fullängdsalbum, Call of the Islands. Hur skiljer sig det här albumet från Pagan Rites? Är det någonting ni försökt göra annorlunda den här gången?
– Största skillnaden är att vi är fler låtskrivare än nu. Vi har jobbat med många olika nyanser på Call of the Islands. Det finns till exempel en större bredd av instrumentering, fler element av improvisation och mer genomarbetade arrangemang. Vi har inte försökt att göra någonting annorlunda, utan snarare ta vid där vi lämnade därhän.
Känslomässigt pendlar albumet mellan glädje och melankoli, det känns nästan som att åka på en resa mellan olika platser. Vilka stämningar försöker ni uttrycka med er musik?
– Tanken med albumet är att ta lyssnaren på en resa. Vi lyssnade på låtarna om och om igen för att få en bra ordning från början till slut. På LP-utgåvan finns liner notes som beskriver destinationen eller bakgrunden till låtens titel. Platserna är både fiktiva och riktiga och ska spegla något mystiskt, vackert och drömskt.
“Vi har inte försökt att göra någonting annorlunda, utan snarare ta vid där vi lämnade därhän”
Innan albumsläppet kommer en musikvideo till “Curitiba Train”. Kan ni berätta lite om låtens tillkomst och vad ni hade för tankar med den ackompanjerande videon?
– Låten växte fram genom en liten enkel melodi som sedan utvecklades till ett helt stycke. “Tåglåtar” är något som var vanligt inom både easy listening och jazz under 50-talet. Så en tåglåt i Martin Denny-stil var något som vi trodde kunde bli kul.
– En vän till bandet föreslog titeln “Curitiba Train” efter att ha hört vår förproduktion av låten, och gjorde då research kring vackra tågsträckor runt om i världen. När man ser bilder från sträckan mellan Curitiba och Paranaguá förstår man varför vi valde denna färd som bakgrund till låttiteln.
– För att sedan göra videon fick vi låna ett modelltåg av en god vän och pyssla ihop några kulisser.
