Någon har sagt något i stil med att det är härligt att åldras, med tanke på alternativet. Sick Of It All gästar Babel i Malmö och tar med sig sitt ambulerande 30-årskalas. Trettio år av konstant turnerande. Inte konstigt att New York-kvartetten börjar se en aning gamla ut. Jag konstaterar detta och börjar räkna på det och inser att jag själv inte är purung längre. Må så vara att när Pete Koller tog sitt första rockackord hade jag precis inlett min mission att spela sönder min andra ”Dover Calais”-singel.
Men tiden går och jag frågar mig var kidsen är. Var är fjortonåringarna i för stora Battery-tröjor som stagedivar från högtalarna i taket? Var finns den storögda entusiasmen? Vi som firar New York-kvartetten ikväll är med väldigt få undantag på fel sida trettio och det är symtomatiskt att vid en fråga om hur många det är som ser Sick Of It All för första gången så räcker högt räknat sju personer upp handen.
Sick Of It All gör precis vad som förväntas av dem. Det märks att de gjort det här förut. Många gånger. Många, många, många gånger. Det vilas inte på hanen – det är en fullmatad fest vi har kommit på. I rask takt avverkas örhänge efter örhänge. Frontman Lou Koller hinner knappt tacka för att de sedan -97 sluppit ha riktiga jobb förrän resten av gänget hetsar igång ”Sanctuary.” Det känns som om det gått en kvart från inledande ”Take The Night Of” till avslutande ”Built to Last” och jag känner mig nästan lurad på de dryga sjuttio minuterna som i själva verket gått. Men det sägs att du ska lämna partyt när det är som roligast. Och kul var det. Även om jag kände av min ischias på vägen hem.
