Foto: Samuel Isaksson
Lo-fi-duon Fort Not präglas av musikaliska motsatser; Robert Carlsson och Fredrik Söderström sneglar åt olika håll, för att mötas i en gemensam Pavement-beundran. Roberts bakgrund kantas av hårdrock, Fredrik har växt upp med amerikansk DIY-musik. Ändå står de starkt sammansvetsade.
Detta är berättelsen om två vänner, som kämpar för att hitta de rätta melodierna, brottandes med olikheter och bildandet av ett fullskaligt band, bestående av ytterligare tre medlemmar förenade av kärleken till Oasis. En till synes omöjlig ekvation.
Addera försenade deadlines, uppbrott och Post Nord-problematik. Men detta är även historien om musikens dragningskraft, att överkomma olikheter och att slutligen nå sitt mål.
Fort Not grundades för tre år sedan i Kungälv. Fredrik – vinylsamlare och frekvent konsertbesökare – började fråga sig om det inte var dags att skapa något på egen hand. Att sätta sin egen prägel på musikscenen. Han frågade sig: Hur svårt kan det vara egentligen?
Verkligheten visade sig vara ganska komplicerad och att se Magic Potion inför tomma lokaler på Pustervik fick honom att skicka ett uppgivet sms till Robert: ”Är det så här lite folk på Magic Potion, kan vi lika gärna lägga ner”.
Foto: Samuel Isaksson
Tillsammans med Stefan Strömberg, John Olbon, Philip Gates och producenten Emanuel Hallongren, formades slutligen debutalbumet It Is Love – en skiva som släpptes på franska bolaget Scandinavien Crush i somras (dotterbolag till Beko Disques). På lördag spelar de på Klubb HYMN tillsammans med Steve Buscemi’s Dreamy Eyes och Melby.
Den svarta bandaren. Jag sitter på en pub i Majorna tillsammans med Robert och Fredrik, och sistnämnde berättar om de första stegen mot debutalbumet. Han pratar om den svarta bandaren och båda slungas tillbaka till 2012-2013. Tidsperioden ger positiva minnen.
– Vi satt hemma hos mig eller Robert och spelade in på en svart bandare. Världen låg öppen..
– Den var väldigt bra, oerhört förlåtande, vi tyckte att musiken blev färdigmixad redan från början. Det var lite brus och man hörde inte om det var falskt. Vi tyckte att de lät så sjukligt bra, minns Robert. Han vänder sig om för att locka till sig servitören.
”Men vi var ju ganska långt ifrån att verkligen spela in något”
– Måste säga att vi var väldigt fåniga i början, skrattar Fredrik. När vi hade gjort en låt så gick vi ut och kände oss så jävla bra. Men vi var ju ganska långt ifrån att verkligen spela in något.
– Ja, de låtarna var väldigt långt ifrån att komma med på skivan. Men det var ändå härligt på något sätt. Jag tycker nästan att det var den roligaste perioden, då var vi supernöjda med minsta grej. Ungefär som naiva tonåringar.
– Jag tror att du lurar dig själv eftersom vi var berusade hela tiden. Förfest och rep. Jag försöker fortfarande lätta upp stämningen med en sexpack, säger Fredrik. Det kan inte skada i alla fall.
– Nu är skapandet mer som ett jobb, kontrar Robert.
– Kanske inte!
Redan innan servitören – urtypen för en brittisk medborgare – tagit ta upp beställningen står det klart att Fort Not bygger på stark vänskap. De har på kort tid hunnit skämta på varandras bekostnad och stämningen är minst sagt avslappnad.
Robert berättar att han ursprungligen kommer från Kode, som ligger strax utanför Kungälv, samtidigt konstaterar Fredrik att det saknar betydelse att allt fler servitörer pratar engelska. Det går fortfarande att beställa ”en öl”. Den informationen är tillräcklig. Jag passar på att leda in samtalet på hemorten. En stad som inte förknippas med någon form av rock ’n’ roll. Allra minst lo-fi.
Hur är det att vara verksamma i Kungälv?
– Vad ska man säga, vi spelar ju inte så mycket, svarar Fredrik. Vi är mest hemma.
”Men vi hade inte någon nytta av en replokal, vi kunde lika gärna sitta hemma i vardagsrummet”
– Vi hade en lokal i början, innan allt satte igång på allvar. När det bara var jag och Fredrik. Men vi hade inte någon nytta av en replokal, vi kunde lika gärna sitta hemma i vardagsrummet. Med bandaren.
Vad är det som lockar med lo-fi?
– Vi kommer från väldigt olika håll, vår musiksmak har mer olikheter än likheter, konstaterar Fredrik. Jag har alltid älskat lo-fi, speciellt från 80- och 90-talet. Ett tag lyssnade jag inte på något annat och det var inte förrän ganska nyss som jag började lyssna på något annat än amerikansk musik. Har alltid intresserat mig för musik som anses vara smal.
– Jag lyssnar mest på kommersiell musik, större artister… Nu senast har det blivit mycket Taylor Swift. Men tidigare har jag främst spelat hårdrock och hardcore, vilket mina föräldrar hatade… fast de gillar Fort Not, skrattar Robert. Det finns ändå melodier i vår musik. Sedan är vissa låtar mer lo-fi än andra. Vissa låtar har exempelvis ingen bas…
– Att du inte kan släppa det, skrattar Fredrik. Ändå håller allt ihop. Melodierna finns där.
Det är uppenbart att båda förenas i en strävan att hitta de snyggaste melodierna. Den stora frågan är hur melodierna ska användas.
– Har man en bra melodi, så gillar jag att den inte kommer fram på direkten, säger Fredrik. Melodin får gärna vara nedtryck i något annat och detta har vi diskuterat hur många gånger som helst. Vi har inte alltid kommit överens och emellanåt har det varit svårt att få ihop allt.
– Det har blivit bättre, men jag kan tycka att det är jobbigt att gömma undan bra melodier. Jag har visserligen lärt mig att gilla låtar där melodierna är gömda i en massa brus, men när man själv suttit och jobbat för att fånga den där känslan, då ska vi förstöra det vi byggt upp. Men jag har blivit bättre på att tackla allt.
Han fortsätter:
– Under senare år har jag trots allt börjat lyssna på saker som jag aldrig skulle ha gjort när jag växte upp. Daniel Johnston är ett bra exempel och Pavement är ett band som förenar oss mer än något annat. Men mitt 15-åriga jag hade inte gillat Pavement.
– Om vi skulle önska en låt på klubben, så skulle det med största säkerhet bli en Pavement-låt, poängterar Fredrik. Vilken låt som helst egentligen.
Daniel Johnston-referensen är inte särskilt svår att koppla till Fort Nots musik. Flera av duons låtar bär spår av samma oförstörda känsla; pianomelodierna hamnar lite varstans och inspelningskvalitén ligger på en nivå som gör att många letar efter korrigeringsknappen. Men det är lekfullt och charmigt. Lite som att höra en förskoleklass ta pianolektioner.
– Men egentligen är inte vår musik särskilt svårlyssnad… Folk i min omgivning blev väldigt överraskade av debuten, de trodde nog att det skulle låta sjukt konstigt, säger Fredrik. Personer som inte hade behövt höra av sig kontaktade oss och berättade att de gillade skivan. Det värmde.
Fredrik återberättar en historia från Mimers Hus i Kungälv. En solospelning som lockade fyra personer.
– Jag har som sagt alltid dragits till okommersiella band. När jag spelade på Mimers, ett bibliotek, var det bara jag och en flygel, och en kassettbandspelare med massa ljud. Oerhört experimentellt, skrattar Fredrik. Och detta upplägg speglar inte debutskivan som är ganska lättlyssnad.
– Jag skulle ändå säga att den är ganska alternativ, inflikar Robert.
Foto: Samuel Isaksson
Hur kom ni i kontakt med Scandinavian Crush?
– De upptäckte oss via ett franskt magasin som heter Magic, som tyvärr har lagt ner, men de skrev om oss. Därefter kontaktade skivbolaget oss. Vi fick även svar från Burger Records, men det passade bättre med Scandinavian Crush, säger Fredrik.
Han fortsätter:
– När vi spelade in skivan så hade vi kontinuerlig kontakt med bolaget. Vi fick deadlines som missades och det var allmänt rörigt. Under en tid låg bandet nere och vi pratade inte ens med varandra. Vi kom inte överens om hur det skulle låta helt enkelt.
– Men det löste sig, påpekar Robert. Vi möttes på mitten.
– Ja, men det var många turer. Under den här perioden träffade jag bland annat producenten Emanuel Hallongren i smyg och vi spelade in låtarna på nytt. Mycket ruffigare än de tidigare inspelningarna. Dessa låtar skickades sedan till bolaget.
– Som de inte ville ge ut, påpekar Robert.
– Nu får vi backa bandet. De sa: ”ska det verkligen låta så här?”, de ville släppa skivan. Men sedan skickade vi även några gamla versioner och de älskade exempelvis ”Satisfaction”. De blev helt lyriska. Debuten består med andra ord av både gamla och nya inspelningar, förtydligar Fredrik. De som är mest lo-fi tillkom senare.
– De spår som är mest lo-fi tillkom när jag inte var med helt enkelt, påpekar Robert med leende. Annars spelar alla i bandet på lite olika låtar, det fanns inga tydliga ramar om vem som skulle göra vad. Ibland spelade Stefan trummor, ibland bas…
Har ni några nya låtar på gång?
– Vi har massor låtar liggandes, men vi har inte börjat spela in än, säger Fredrik.
– Det ska bli kul att spela in igen, nu har vi gjort allt en gång, säger Robert. Vi har väldigt många bra låtar och den här gången vill vi även få in de andra tidigare i processen. Det ska sägas att samtliga är väldigt lätta att spela med.
”Vid förra vändan fick de ju inte ens höra låtarna innan musiken skulle spelas in”
– Ja, denna gång ska vi skicka över låtarna i ett tidigare skede. Vid förra vändan fick de ju inte ens höra låtarna innan musiken skulle spelas in, påpekar Fredrik. Allt byggde på slumpen… Vi kan väl spela in den här låten? Den här gången har vi en tydligare plan.
Både Robert och Fredrik är medvetna om att tillkomsten av ett fullskaligt band gjorde så att musiken fick sin nuvarande form. Utan dem hade musiken förmodligen stannat vid ofärdiga hemmainspelningar.
– Jag och Fredrik hade kommit så långt att vi kunde få fram en låt, men vi kunde inte göra något med den, spela in den eller få musiken att låta som vi ville.
Arbetsprocessen har med andra ord ändrats sedan starten. Nu handlar det om att samarbeta som ett band. Men själva inspelningstekniken har också diskuterats; Fredrik har exempelvis förhoppningar om att det kommande materialet ska spelas in på kassetter. Han vill undvika möjligheten att justera och rätta till i efterhand. Få det mer autentiskt. Framtiden får utvisa vad som sker, men närmast i tiden ligger Fort Nots spelning på Jazzhuset.
Foto: Samuel Isaksson
På lördag spelar ni på Klubb HYMN. Har ni spelat mycket sedan albumet släpptes?
– Releasefesten är den enda spelningen hittills, det här blir den andra. Enkel matematik. Det var förresten då som vi började spela tillsammans på allvar för första gången, säger Fredrik.
– Det gick oväntat bra. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå, eftersom vi knappt repat. ”Kommer det här ens att gå?” snurrade i huvudet om och om igen, säger Robert. Men det gick jättebra, alla verkade nöjda.
Fredrik, du är den nödigaste av er, så du får uppgiften att lista tre av dina senaste favoritalbum.
– The Goon Sax ”Up To Anything”, TERRY ”TERRY HQ” och Roy Montgomery R M H Q: Headquarters.
Dessa visdomsord får avsluta intervjun. Nu gör vi oss redo för tre förstklassig spelningar, med potentialen att golva vem som helst.
