Denna fredag (28 oktober) släpper saxofonisten Julia Strzalek, uppvuxen i Tyskland men sedan flera år bosatt i Stockholm, sitt debutalbum.
Julia har under senare år spelat med många ur den svenska ”jazzeliten”, men har samtidigt jobbat med sitt egna projekt. Eller egentligen två, för Julia Strzalek Kolibri är ett dubbelalbum med två väldigt olika konstellationer som Julia arbetat med under olika perioder. Vi återkommer till det.
När jag fick höra inspelningarna, som ges ut av alltid nyfikna och kvalitetsmedvetna Havtorn Records, blev jag oerhört fascinerad. Musiken är som från ett eget universum, här finns miljoner influenser men det låter sammantaget inte som något annat. De genomgående lysande kompositionerna har stor spännvidd och Julia använder sina musiker på ett genomtänkt sätt som gör skivan till en dynamisk fullträff byggd av glädje och musikalitet. HYMN bad om en intervju.
Berätta om din musikaliska bakgrund!
– Jag började spela saxofon när jag var runt tio år gammal. Innan dess spelade jag bara blockflöjt, och saxofon var ju så mycket coolare.
– Som tonåring började jag improvisera och lyssna på jazzskivor. Det var mycket Cannonball Adderley och Sonny Rollins i början. Saxophone Colossus var min första jazzskiva. Jag gillade Rollins stora melodiska linjer, och ville själv lära mig mer om det.
– Ungefär samtidigt började jag spela elbas och senare kontrabas. Mina kompisar och jag ville gärna spela ihop i band och då behövde vi en basist. Så på den tiden spelade jag nästan bara bas i band. Alla letar ju efter en basist och saxofonister finns det alldeles för många av. Men jag kände ändå fortfarande att saxofonen var första instrumentet på listan.
– Efter gymnasiet pluggade jag jazzsaxofon på musikhögskolan i Mannheim och bytte sen till KMH (Kungliga Musikhögskolan) i Stockholm. Vilket gett mig många nya kompisar att spela med och massor av nya musikaliska influenser.
Hur har det annars varit att byta Mannheim mot Stockholm?
– Jag är jätteglad att jag flyttade till Stockholm! Det var så kul att få välja olika lärare på skolan som till exempel Fredrik Ljungkvist, Per `Texas‘ Johansson, Nils Berg, Joakim Milder, Karl-Martin Almqvist och Klas Nevrin, som alla inspirerat mig jättemycket. Mannheims musikhögskola var dessutom ganska ”New York Modern Jazz”-orienterad om man kan säga så. I Stockholm, eller egentligen Sverige/Skandinavien överlag, känns det mer som att folk skriver musik som är mer öppen. Frijazz och musik med mer improvisatorisk frihet är något jag upptäckt här. Jag hade nog känt mig lite musikaliskt instängd tidigare.
”Det kändes att den här formen av musik var exakt den jag ville fortsätta att utveckla”
– När jag flyttade hit började jag lyssna mycket på Eric Dolphy, Ornette Coleman, Archie Shepp, Don Cherry, Pharoah Sanders, Sonny Simmons, Steve Lacy med flera. Jag fann mycket glädje i den musiken och hittade ett mer personligt sätt att spela. Det kändes att den här formen av musik var exakt den jag ville fortsätta att utveckla.
Albumet är inspelat med två olika konstellationer – Kolibri 6 och Kolibri 13 – namngivna efter antalet musiker. Berätta mer om hur det blivit så.
– Kolibri 13 är resultatet av mitt examensarbete på KMH våren 2014. Efter två år i Stockholm och många konsertbesök och samarbeten med fantastiska musiker blev jag tagen av band som YUN KAN 10, Klas Nevrin Ensemble, Paavo och Torbjörn Zetterberg och den stora frågan. I alla dessa konstellationer hittade jag ett väldigt unikt och personligt sätt att spela och skriva musik på. Musik med ibland enkla, fina melodier eller musik med flera lager där man kan testa olika konstellationer inom bandet. Musik som känns organisk och naturlig för mig.
– Då lyssnade jag också mycket på skivorna Organic Music Society av Don Cherry och Pharoah Sanders skiva Karma som inspirerade mig mycket. Det kändes naturligt för mig att starta ett ”megaprojekt”, något jag inte haft tidigare – ett band med större sättning. 13 musiker totalt – ett band med stråkar, vibrafon, tuba, sång, träblås, trumpet, saxofon, gitarr, piano, kontrabas och trummor. Ett band med mina favoritmusiker och kompisar – vilken dröm!
Och det blev ett dubbelalbum!
– Jag spelade in musiken med Kolibri 13 år 2014 och tanken var att göra en skiva. Men det tar sin tid att göra en skiva, hitta ett skivbolag, söka lite stöd för CD- produktion, med mera. Så till slut, ca 1,5 år senare, bestämde jag mig för att jag också ville släppa musik med mitt senaste band, som är som en kompakt version av Kolibri 13. Då föddes tanken att göra en dubbelskiva med musiken av Kolibri 6 och Kolibri 13.
– Jag blev jätteglad när Anton Jansson på Havtorn Records hörde av sig till mig och sa att han gärna ville släppa min musik. Då blev det dags att spela in musiken med Kolibri 6 på legendariska Atlantis Grammofonstudio i Stockholm med Janne Hansson, vilket vi gjorde i februari i år.
När jag lyssnar på dina kompositioner, får jag känslan av en härlig dag på ett nöjesfält med karuseller och pariserhjul och solsken. Och du och din orkester står i centrum och spelar.
– Åh, vilken härlig känsla! Det gör mig glad. Speciellt i låtarna ”Myrorna & Löwenzahn”, ”Glädje!” och ”På Spåret” kan jag absolut se mig stå där med bandet, karuseller runt omkring oss och härlig stämning. ”Myrorna & Löwenzahn” är faktiskt inspirerad av en tysk barnserie som heter Löwenzahn och den svenska barnserien Fem myror är fler än fyra elefanter. Det kanske är en liten signatur för mig att komponera musik som har en glad utstrålning. På den här skivan är det i alla fall ganska mycket glädje.
Musiken på skivan tar tveklöst avstamp i jazz, men det finns mycket mer att hämta. Ordet är lite diffust och överanvänt, men jag upplever Kolibri som tydligt genreöverskridande.
– Absolut! Man kanske skulle kunna kalla det för genreöverskridande musik. Fast jag föredrar nog att kalla det för musik med många olika influenser. Det är musik som återspeglar min personliga stil. Men den är också som ett slags musikaliskt dokument av metoder inom komposition jag ville utforska, och där man kanske kan höra influenser från några av musikerna jag lyssnade på under den tiden.
”Jag föredrar nog att kalla det för musik med många olika influenser”
– Speciellt med Kolibri 13 så var tanken att skriva musik där jag verkligen använder bandets breda ljudpalett. Allt från tunga bas- och brassbandsgroove, träblåsimprovisationer till folkliga stråkklanger. Jag ville skriva musik med flera lager – bas-ostinato, motiviska element och melodier som är uppdelade i flera olika bandsektioner. Instrument som agerar med varandra i själva kompositionerna och har tillräckligt mycket utrymme att kunna improvisera fritt. Det tycker jag är viktigt och gör att musiken känns levande och organisk.
– Sedan är det ju också så att alla musiker tar med sitt eget sätt att spela till musiken. Jag lärde känna alla ”kolibrier” via KMH och spelar med dem i olika konstellationer. Några har folkmusikbakgrund (till exempel Sara Parkman), några spelar mycket frijazz eller experimentell musik. Det är underbart när man kan höra musikernas personliga stil i det färdiga resultatet.
Är det bara en känsla jag har, eller är det påtagligt många duktiga, unga jazzmusiker i Sverige just nu? Det känns nästan som en ny och egen scen.
– Folk vill ut och spela och göra sin egen grej! Kompisar startar klubbar för att berika musikscenen och tar mycket egna initiativ. Det är jättebra! Det finns många unga jazzmusiker som samarbetar med varandra i olika projekt men som också spelar ihop med den äldre jazzgenerationen. Det är kul att blanda generationer i musikkonstellationer – jag blir personligen väldigt inspirerad av att spela med olika förebilder, oavsett ålder.
Slutligen – vad har du för kommande, musikrelaterade planer?
– Planen är att turnera runt i Skandinavien med Kolibri. Att spela så mycket som möjligt. Jag har även startat ett nytt band som heter Cyberkraft tillsammans med trummisen Andreas Pollak och gitarristen Sebastian Hegedüs. Det är lite tuffare – experimentell, self-destructive power pop med punkattityd skulle jag beskriva det som. Jag tror det är ett resultat av att jag lyssnat mycket på det fantastiska bandet Deerhoof under senare tid. Dessutom tog jag nyligen upp basen igen och skrev några poplåtar. Vem vet, du kanske kommer höra mig sjunga och spela bas tillsammans med ett coolt band nästa gång?
