Thomas E. Frank: ”Sedan har jag mer eller mindre spelat in en hel skiva till”

Göteborgsbaserade Thomas E. Frank – medlem i Den Stora Vilan – har sina musikaliska rötter i 60-talets folkrock, men solodebuten Tre månader låter sig inte begränsas av tid och rum eller nostalgiska Laurel Canyon-imitationer. Med största säkerhet kommer låtarna att överleva både dig och mig.

Vi träffas på Skivhallen Majorna; i högtalarna spelas Isaac Hayes’s monumentala ”Walk On By” från 1969. 12 minuter av perfektion. Lokalen är mer eller mindre tom, men det beror förmodligen på klockslaget: 13:00 en fredag. Thomas bläddrar i bootleg-facket.

”Problemet med digital musik är att ljudbilden kan bli allt för perfektionistisk, jag vill ha skavanker”

– Jag köper mycket skivor och det blir både gammal och ny musik, men 60- och 70-talet ligger ändå varmast om hjärtat. Problemet med digital musik är att ljudbilden kan bli allt för perfektionistisk, jag vill ha skavanker. Det gör musiken personligare.

Han fortsätter:

– Jag har förmodligen lärt mig en hel del av att bara lyssna på musik. Jag har ingen skolning, men genom att lyssna hör man saker som man vill lära sig, hur har de gjort för att låta så här? Ofta är teknik inblandat.

Thomas beskrivs ofta som multiinstrumentalist. Och solodebuten bekräftar titeln. På skivans 12 spår är de flesta instrument tillskrivna upphovsmannen, undantaget för gästinhopp av vänner som Stefan Missios och Truls Mörck, vilket ger bilden av en person som lever för skapandet och musiken – låtskrivandet är fast förankrat i hans personlighet (detsamma gäller producentrollen). Men musiken fick inte ordentligt fäste förrän senare i livet.

– Jag började spela tidigt, men det dröjde till vuxen ålder innan jag började intressera mig på allvar, säger Thomas samtidigt som han rättar till glasögonen. Hela hans aura utstrålar ett behagligt lugn.

– Den första musiken som jag minns att jag lyssnade på var min och min bästa väns storebrors skivor. Där var det Queen, Pink Floyd och John Lennon som fastnade starkast. I bakgrunden hördes alltid farsans jazz.

Den Stora Vilans självbetitlade debut släpptes 2011, men redan 2006 startades gruppen Lava. Det har med andra ord dröjt för Thomas att komma fram till solodebuten – under åren har han emellertid spelat in egna låtar vid sidan om. De flesta av albumets låtar är dock nya.

– Det känns roligare att arbeta med nytt material, det är egentligen bara en låt som är riktigt gammal. Sedan har jag mer eller mindre spelat in en hel skiva till.

Med samma känsla?

– Ja, det får man säga, stilen blir speciell när man spelar med sig själv. I ett band har alla koll på sina instrument, men jag spelar till melodin i studion. Inte helt lätt att förklara.

Det är med andra ord annorlunda att spela in med Den Stora Vilan.

– Utan tvekan. Den största skillnaden är att Den Stora Vilan är ett liveband, medan detta är ett renodlat studioprojekt. Vårt fokus har alltid legat på att fånga en tydlig livekänsla, med målsättningen att undvika onödiga pålägg. Senaste skivan Utsikt mot havet är i och för sig lite annorlunda. Det är hur som helst kul att prova ett nytt arbetssätt.

Thomas har tillbringat mycket tid i den egna studion Ljudvalvet, belägen i Sandarna [Majorna], som sedan 2014 välkomnat artister och band som Slowgold, Dog Life och Jacques Labouchere. Den Stora Vilan är självskrivna. I denna miljö, kantad av industrilokaler, verkstäder och svartklubbar, har debutalbumet gått från idé till att utvecklas till en av årets finaste skivor. Omgivningen speglar inte albumets fria karaktär.

”Det är såklart väldigt bra för skapandet att vara i en miljö som inspirerar, framför allt när man skapar musik”

– Det är såklart väldigt bra för skapandet att vara i en miljö som inspirerar, framför allt när man skapar musiken. Eftersom mycket av Tre månader skapats i studion så var det viktigt att det gjordes i rätt studio.

Nämnda frihetskänsla symboliseras på ett bra sätt av debutsingeln ”Även stjärnor faller”. Låten stiger mot himlen som en heliumballong – det är bara att följa tonerna tills de försvinner bortom hustaken. Denna lättsamma sinnesstämning står dock i kontrast till textens sorgsna karaktär, som fångar in ljudbildens kosmiska countrytoner och får dem att stanna nära marken.

Tänker du någonsin kommersiellt? ”Även stjärnor faller” är den mest direkta låten på skivan.

– Omlott ville gärna ha den som singel, skrattar Thomas. Personligen tänker jag inte alls i dessa banor, visst märker man om en låt har ett mer direkt sound än andra låtar, men jag sneglar inte på topplistor.

Hur kom du i kontakt med skivbolaget? 

– Jag och Gustaf [Omlott] har faktiskt spelat in en skiva tillsammans. Han hade en idé om en jazzskiva och då visade jag lite grejer som han gillade. De gemensamma inspelningarna har förblivit osläppta.

Thomas berättar att han lärde känna Gustaf i samband med att han öppnade skivaffären Music Lovers Records 2012 (tillsammans med Anders Björnsson). Skivintresset kan med andra ord ses som startskottet för hela processen som lett fram till solodebuten.

”Det är svårt att säga, jag har mest gjort den”

Vad har inspirerat till skivan? Och hur har musiken växt fram

– Det är svårt att säga, jag har mest gjort den. Ett problem har varit längden på låtarna, de har blivit allt för korta. Ofta har jag fått lägga till partier… Majoriteten är mellan 1-1.5 minuter långa. I ett band brukar man få längden gratis.

– I regel spelar jag in med akustisk gitarr och sång, sedan bygger jag vidare i studion, förklarar Thomas och får allt att låta enklare än vad det egentligen är. På några låtar spelar Oskar [Bergenheim] från Den Stora Vilan trummor.

När jag frågar om konkreta influenser har Thomas svårt att hitta några tydliga exempel. Han pratar om skivor som spelats in på samma sätt, av ensamma musiker i en studio. Artister som sällan nått någon större framgång.

Ett namn som kommer på tal är Link Wray, som för de flesta är känd för instrumentala klassikern ”Rumble” från 1958. I början av 70-talet lyckades dock Fred Lincoln ’Link’ Wray, Jr. förnya sig själv genom ett par intressanta soulcountry-skivor. Dessa inspelningar har samma lediga atmosfär som Tre månader. Thomas lyfter fram 1971 års skiva Mordicai Jones och låten ”Walkin’ In The Arizona Sun”, samt ”Hobo Man”  från 1973 års Beans And Fatback. Båda albumen är inspelade på enklaste sätt i ett nedgånget hus på landet.

– Sedan finns det saker som kanske inspirerar utan att det märks särskilt mycket. En annan sida av mig, som har väldigt lite att göra med country eller folkrock, är att jag jobbar på jazzklubb. Live blir det således mest jazz. Det kanske smyger sig in någonstans, hör ju ändå jazz varje vecka. Och denna musik spelades som sagt även hemma under uppväxten.

Thomas2

När kommer texterna in i bilden?

– De kommer ofta ihop med melodier, då kommer någon textrad eller så hör man någon textrad som man gillar. En sådan rad kan man göra något eget av..

”Annars är Gram Parsons en artist vars texter träffar direkt”

Inspireras du mycket av andra textförfattare? Hur de formulerar sig eller använder metaforer. 

– Ibland, men inte alla gånger. Oftast går jag faktiskt igång på musiken. Senast jag fastnande för en text var i samband med någon Randy Newman-låt. Annars är Gram Parsons en artist vars texter träffar direkt.

Dylan kommer på tal och i förbifarten frågar jag om årets Nobelpris, men Thomas har ingen åsikt i ämnet. Jag får ungefär lika mycket information av honom som Svenska Akademien fått av pristagaren. Lämnar ämnet.

Hur använder du rösten för att förmedla en låt på bästa sätt? Tänker du mycket på fraseringar?

– Men det tänker jag på. Vissa ord får olika betydelser beroende på uttal och särskrivningar. Det tycker jag är roligt om man får med i texterna. Och att man ska kunna tolka, allt behöver inte vara solklart.

Tänker du någonsin på dialekten? Att dölja eller framhäva göteborgskan. 

– Inte alls! Det kan jag inte påstå.

Det visar sig att Thomas har påbrå från Sveriges norra delar. Hans föräldrar flyttade till Göteborg på 60-talet. Göteborg har dock alltid varit hemstaden.

Kan du relatera till Göteborg som musikstad?

– Jo, men det kan jag absolut göra. Jag har ju ett stort umgänge här, känner många som håller på med musik. Det är givande på många sätt.

Thomas konstaterar att konsertmöjligheterna är begränsade i Göteborg, men att det ändå finns goda möjligheter att utvecklas som band och artist. Och han beskriver atmosfären som tillåtande och vänskaplig, där det är viktigare att stötta än att agera som konkurrenter.

– Pustervik, som är en av de största aktörerna, blandar exempelvis både stora och lokala akter. Det gillar jag. Att ha releasefesten där känns riktigt bra [5 november].

Du har pratat om Tre månader som en studioskiva. Vad händer med låtarna på scen?

– Allt är inte riktigt färdigt än, men vi har spelat två gånger innan. Det blir ju såklart liveversioner av låtarna, hela skivan är svår att överföra till scenen. Målsättningen är att fånga känslan i den.

– För mig är låtarna väldigt självklara. Man märker vid repen att det inte är lika lätt för alla andra. Bland det svåraste är att få till det rytmiska, känslan. Men det gäller att spela sig fram till något och sedan kommer jag att plocka in låtar som passar bättre live. Det är bäst för helheten.

Intervjun börjar lida mot sitt slut och undertecknad rekommenderar alla att besöka Pustervik lördagen den 5 november.

– Det tar ganska lång tid att repa in låtarna. Får se hur mycket vi hinner, hur bra detta blir egentligen, skrattar Thomas.


Foto: Hilda Randulv

Foto: Hilda Randulv

Avslutningsvis. Livebandet som Thomas satt samman påminner om en All Star-uppställning, eller vad sägs om Pontus Torstensson och Petrus Fredestad från URAN GBG, The Exorcist GBG och Tentakel, Jesper Jarold från Fontän, samt Magna Maters frontman Greve Vincent Vensal (centrerad på bilden). För att ge en fördjupad bild av Thomas bad jag sistnämnde att svara på några frågor. Vincent är en av alla begåvade Gbg-musiker som ingår i gruppen ”vänner som håller på med musik”.

Enligt Thomas har det varit svårt att anpassa de nya låtarna till liveformatet. Hur har du upplevt situationen? Är det svårt att förhålla sig till ett material som bygger på någon annans idéer? 

”Han är enligt mig inte bara en av Skandinaviens främsta gitarrister, utan även en riktigt skicklig låtskrivare, poet och studiomagiker”

– Det har bara varit roligt att lära sig Thomas nya låtar. Han är enligt mig inte bara en av Skandinaviens främsta gitarrister, utan även en riktigt skicklig låtskrivare, poet och studiomagiker. Och det kommer fram så himla tydligt på hans soloskiva. Men skivan är väldigt akustisk och har mycket luft och närvaro som kan bli svårt att få fram i ett live-sammanhang. Det kan lätt bli tråkigt och kännas ”tomt”, så vi har försökt att få fram en dynamisk ljudbild som garanterat kommer att få människor att bli nyfikna!

– Annars kretsar mycket kring Magna Mater, vi håller på att spela in en ny skiva och snart åker vi på Spanien-turné. Inleds veckan efter Thomas releasefest, så att spela något som redan är skrivet är optimalt för mig. Både för att det är skönt att inte behöva anstränga sig på samma sätt som jag gör om jag spelar och sjunger i Magna Mater och för att jag helt kan fokusera på gitarr-ljud och spelandet. Vilket jag tycker är väldigt kul!

Hur kommer det sig att du hamnade i Thomas E. Franks kompband? Ni är en intressant samling musikpersonligheter. 

– Thomas är en god vän och vi delar en liknande syn på musik och dessutom har vi spelat med våra band på samma ställen många gånger. Så det kom kanske naturligt. Men det finns så sjukt mycket bra musiker och framför allt bra gitarrister i Göteborg. Tänker bland annat på Jesper Jarold, som jag såg live första gången på Storan där han kom ut i sin truckerkeps mitt i Amason-konserten och la ett sjukt långt och mäktigt Les Paul-solo för att gå av lika snabbt som han kom, true rock n’ roll. Så det kändes lite som en ära att bli tillfrågad ändå!

Vad är det som gör Thomas till en bra låtskrivare?

– Rent textmässigt så kan han sätta ord på det vi alla går och tänker på, utan att göra det för pretentiöst eller för personligt. Precis lagom abstrakt och tillräckligt konkret för att man ska förstå. Han målar upp trivala känslor och gör dem tredimensionell i mottagarens fantasi.

– Sedan finns det en ur-göteborgsk doft i alla låtar som kanske gör att jag känner mig väldigt hemma. Och musikmässigt så blandar han simpelhet och komplexitet på ett väldigt snyggt sätt. Jag älskar när det kommer något i låten som rent instrumentalt förvånar mig. Det kan vara taktbyten, tonartsbyten eller en helt ny del som bara finns mitt i låten under en kort stund. Det är Thomas E. Franks specialitet.

Tre månader släpps på Omlott den 26 oktober.