När jag tillsammans med en god vän glider in på Möllanklubben Babel, en före detta kyrka med fokus på nattöppna ceremonier för danssugna Malmöbor så gapar stället tomt. Vi diskuterar om vi hamnat fel eller om vi möjligtvis slutligen har nått fram till åldern då vi kommer till spelningar på utsatt tid. Tyvärr visar sig andra alternativet vara rätt, de gråa hårstråna får starkare fäste och sakta men säkert droppar det äntligen in yngre Abidaz-fans. De flesta verkar känna varandra och det smattrar av handflator som möts, ryggar som dunkas, kepsskärmar som krockar och flaskor som skålar.
Det dröjer innan den talangfulla rapparen och huvudpersonen för kvällen dyker upp på scen men när han väl står där till sist så gör han det på bästa hiphop-manér.
Med en scenskara större än den Floyd Mayweather Jr. drar till sina matcher, ett antal dunvästar, en hög av små handdukar att torka pannan med och självklart några toppluvor så är vi genast i fas. Men det är inte detta som gör Abidaz till en av Sveriges absolut bästa inom genren. Tunga beats – flertalet producerade av Stress ligger som en smocka i luften, Abidaz tunga och råa röst låter som något utvunnet ur asfalt. Flera gånger reser sig håret på armarna, mestadels av att det är precis så här min bild av hiphop är och alltid varit i mitt huvud. Glädjen över att Abidaz gjorde ytterligare ett album efter sitt första och påstått sista albumet In och ut från 2013 bockar jag för.
Men jag kan inte undgå att undra vad som har hänt med publiken på konserterna i genren. Ingen verkar vilja lyfta ett finger för att bli svettig och det är alldeles för stilla. Jag trodde Babel skulle explodera när Abidaz äntligen kom tillbaka till detta klassiska uteställe men ett fett nej på den och jag vill poängtera att det har inget med Abidaz att göra. Hitsen rullar ut och levereras till fullo såsom exempelvis ”Röd blå grön”.
Jag ser att publiken gillar vad de hör och njuter men det är alldeles för stilla. Min goda vän som är med mig står bredvid – hoppar, gungar, vevar i luften och gör allt för att göra sig av med endorfinerna som pumpar ut i kroppen men är en av få som agerar ut sina känslor. När Abidaz och hans följe stiger av scenen alldeles för tidigt är det är endast ett fåtal människor som vrålar ”en gång till” vilket är långt ifrån tillräckligt. Är det så här vi tar emot en så begåvad och intressant musikant som Abidaz tror jag inte många av de riktigt intressanta artisterna kommer vara så glada över att stå på en Malmöscen igen. Eller så är det bara jag som förväntar mig mycket mer fyrverkerier när vi äntligen får besök av denna hiphopkung.
Arkivbild från Siestafestivalen 2014. Foto: Pao Duell/Rockfoto
