Förvirringen är stor i dynamitriket. Frågan är om den någonsin varit så här stor.
För mellan kulturredaktioners väggar i hela landet ekar samma frågor: vet Bob Dylan ens om att han vunnit åtta miljoner och en middagsbiljett? Och om han vet, varför säger han inget?
Sara Danius, sekreterare i Svenska Akademien var initialt helt glasklar: Bob Dylan kommer att acceptera priset. Han kommer på festen. Ja, mister Bobby kommer snart nog offentliggöra allting och uttrycka sin stora tacksamhet.
För det är ju precis det som hela Lex Dylan handlar om.
Att han fan ska vara tacksam för det där priset.
Ett Nobelpris i litteratur är inget dussinpris. Det är prisens pris. Nobelpriset i litteratur är det från himlen fallande mannat, en springbrunn i öknen, en hedersbetygelse värd sin vikt i guld och inte minst åtta miljoner. Och en middagsbiljett.
Nobelpriset i litteratur är den svenska självbilden. Och nu krackelerar den.
För hur fan kan Bob Dylan vara så fruktansvärt otacksam att han inte säger ett pip, och när han väl säger ett pip (eller skriver ett pip på hemsidan, eller om det var någon annan som gjorde det) så tas det snabbt bort igen.
Hallå, tänkte svenska kulturjournalister till en början, är du lite mystisk Dylan? Säger du inget? Hallå, tänkte de några dagar senare, är du inte lite väl mystisk nu, börjar det inte bli lite fånigt? Säg tack bara så kan vi släppa det här och gå vidare.
Hallå, tänker snart hela Sverige, är du dum i huvudet Bob Dylan? Det är inte roligt längre. Får man ett pris säger man tack. Säger man inte tack blir vi… tydligen kränkta.
Nobelpriset är faktiskt det finaste man kan vinna, tänker hela jättekränkta Sverige med sin raserade självbild i papperskorgen. Hur kan man inte vara stolt, lycklig och alldeles, alldeles överväldigad över denna utmärkelse?
Ja, hur?
Fattar ni ingenting? Det är ett jävla Nobelpris; en hyllning till en sedan länge död superkapitalist vars uppfinning la grunden för att på ett industriellt vis spränga människor i bitar.
Bob vill inte ha skiten.
Lev med det.
