”Kompositör och kreatör i Den Stora Vilan”, må så vara, men framförallt ideologisk arvtagare i rakt nedstigande led till allt bra som inträffade i svenskt musikliv mellan 1965 och 1980. Ja, det är sannerligen en frisk doft av urskog och återuppväckt musikrörelse som sprider sig från förorten och ända in till de förljugna finanskvarteren när Thomas E. Frank kommer ut som fullfjädrad soloartist.
Debuten Tre månader är con brio uppbyggd kring drömmar och till bredden full av organisk lekfullhet. Sådan lekfullhet som per definition kommer inifrån, som inte kan skapas på plats i studion – en studio som förresten heter ”Ljudvalvet” och där Thomas gjort allting själv. Melodierna slingrar sig som bångstyriga lianer över skivans tolv spår, anförda av gitarrer, orglar och lagom slöa trummor. Ovanpå anrättningen: Thomas E. Franks omisskännliga röst och en stor dos aaaah, ooooh-körer.
Tre månader har en framfusig attityd och en helt egen agenda, samtidigt som jag tycker mig höra otaliga influenser gömda på olika metanivåer i låtarna. Nobel-Dylan passerar förbi vid några tillfällen, Samling vid några fler. Fleet Foxes, Slowgold, Dungen, Magna Mater och resten av folkrockscenen finns ju också där någonstans, som perifera skuggfigurer.
Men allra mest är uttrycket Thomas alldeles egna. Jag får efter ett par genomlyssningar, likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder i julsagan, något religiöst i blicken. Den här välsignade urkunden till skiva är faktiskt inget annat än ett litet ode till konsten att vara människa, en hyllning till alla typer av konstnärlig frihet, amen.
Inledande ”Träden” (vad annars?) är allra bäst; taktarten lika oklar som ljudbilden. Du får orgeln, du får gitarrerna, du får den hallucinatoriska sången á la valfritt band på Gärdet 1970.
nu har du åter ställt
allting på sin spets
jag var ditt kärleksträd
du var den som förlät
Men – och ett stort men – detta är inte en simpel nostalgitripp längs Nacksving-lane. Musik draperad i batik, förvisso, men också i allra högsta grad en relevant skiva tvåtusensexton. Thomas E. Frank ställer med sin solodebut olika typer av intrikata frågor på sin spets. Hur ska vi leva? Måste allt vara så jävla allvarligt? Finns det en karta över själen? I ett ständigt accelererande och samtidigt isande kallt samhälle, där vi varje kväll tvingas fylla munnen med små gulliga piller för ens att kunna sova, är det en politisk handling att besjunga dessa sina drömmar; att med Thomas egna ord ”undersöka drömtiden”.
Flera av sångerna sägs vara inspelade direkt på morgonen, sprungna rakt ur sömnen, och om det stämmer kan jag bara önska att jag drömde lika klarsynt.
först spärrades han in
ja likt ett djur
blev han inlåst i en bur
och sen använde dom sin gud
för att helga jorden och försvara morden
Melodiös progg-pop möter jazz, folkrock och visa på morfin. Så långt allt gott. Men en komplett fullpoängare är ”Tre månader” ändå inte riktigt. Skivans problem, även om det är av lindrig art, är nämligen det klassiska (jämför Amanda Bergmans senaste soloskiva efter flera år med Amason): hur svårt det ibland blir att urskilja var drömmaren Thomas E. Frank slutar och var Den Stora Vilan börjar.
Det är helt uppenbart att solodebutanten har haft ett stort inflytande över den Göteborgska rockorkesterns sound och lyrik – ett sound och en lyrik som ibland lämnat mig med fadd eftersmak och en lätt känsla av identitetskris. Därför är inte låtar som ”Innersta rum” och ”Lånad tid” tillnärmelsevis lika intressanta som titelspåret ”Tre månader” eller ”Falsk parad”. Förstnämnda alster låter helt enkelt för likt Den Stora Vilan medan sistnämnda banar ny väg.
Men hur som helst: när Thomas E. Frank personliga anslag tillåts veckla ut sig, när han inte förlorar sig i detaljstyrda rockdrömmar, då är Tre månader helt strålande. Tidvis är den faktiskt briljant – och som väckarklocka i en likriktad tid betraktad är den under alla omständigheter absolut nödvändig.
[Omlott, 26 oktober]
