”Hockeykille-indie”. Jag minns inte vem av oss som myntade begreppet men jag vet att det var en ofta förekommande genrebenämning hos mig och min klubbpartner när vi drev klubben Freaks N Geeks på Debaser i Malmö mellan 2008-2013.
Vi syftade på det där grabbgänget ni vet; de där som är lite biffigare än resten av klientelet på indieklubben, de som spenderar mer tid i träningslokaler än i replokaler men som ändå har ett lagom stort intresse för musik. De som skrålar i kör till Modest Mouse och som önskar Håkan Hellström fem i tre.
Denna stereotypperson hade under den här tiden en given favoritlåt: hitten och grammynominerade ”Sex On Fire” av Kings of Leon (från albumet Only by the Night 2008). Låten är, trots bandets amerikanska härkomst, den mest nedladdade i Storbritannien någonsin och nådde toppen på topplistor på alla möjliga håll och kanter.
Sedan Only by the Night har Nashvillebandet, som utgörs av tre bröder och en kusin Followill, släppt ytterligare tre album varav det senaste fått namnet WALLS (kort för We Are Like Love Songs). Här ångar den testosteronsfyllda ”indie”-rocken på i samma stil som tidigare. Det är så bredbent och radioanpassat att hälften kunde vara nog och vi ska inte tala om de klichéartade gitarrsolona. Någon hit a la ”Sex On Fire” finns inte, den enda låt som har någon slags hitpotential är ”Over” – även om den känns ungefär lika fräsch som en sur disktrasa.
Lyckligtvis har det alltid gått att finna spår av den amerikanska södern i Followill-klanens musik. ”Conversation Piece”, som är en rejäl countryflirt, tillhör albumets ljusare stunder. Jag får nästan lite Counting Crows-vibbar av sången emellanåt och det är en komplimang i min bok. I lite samma lugnare stil går det avslutande titelspåret och det är också dessa två låtar som gör plattan hyfsat lyssningsbar.
Passande nog heter inledningsspåret på skivan ”Waste a Moment”. Och om du vill slösa bort en stund på medelmåttig radiorock så för all del – ta en lyssning på detta album. I annat fall: låt bli.
[RCA Records, 14 oktober]
