side effects – Debaser Medis, Stockholm
Stockolmsbandet side effects har precis avslutat en turné med Ebbot Lundberg. Medlemmarna har agerat kompband, inte under eget namn, men som The Indigo Children. På fredag gästar de Klubb HYMN och denna gång är det fullt fokus de egna låtarna.
side effects utgörs av gitarristen Billy Cervin, keyboardisten Elias Jungqvist, trummisen Hugo Mårtensson och basisten Joacim ”Jorba” Nilsson. En sammansvetsad konstellation som spelat ihop sedan 16-årsåldern. Det ska sägas att dagens snittålder landar på 23 – det rör sig med andra ord inte om några övervintrade och tunnhåriga popsnickare utan framtidstro. side effects är framtiden.
Bandets aktuella singel ”Wanna Lose You” är en av årets låtar och tar det bästa från 60-talets psykedelia, stöper om, för att addera en råare och industriliknande techno-puls. Resultatet blir både mörkare och kraftfullare än på 2013 års fullängdsdebut A Walk In The Space Between Us. En skiva som visade prov på stor melodikänsla.
Denna intervju tar dock avstamp i samarbetet med Ebbot Lundberg. En erfarenhet som de delar med Rebecka Rolfart som också är en del av The Indigo Children.
Ni har spelat mycket med Ebbot Lundberg det senaste (även agerat förband åt The Soundtrack Of Our Lives). Hur har hela denna karusell påverkat er som musiker?
Elias:– Ebbot kan ofta slänga in en ny låt i setlistan fem minuter innan ett gig. Vissa gånger har man stått som en idiot på scen, men det har lett till att vi har blivit sjukt mycket mer avslappnade som musiker. Det är en jäkligt skön inställning till musik tycker jag, allt behöver inte vara så uppstyrt hela tiden, utan det blir oftast grymmast om man lämnar vissa partier öppna där vad som helst kan hända!
Hugo:– Vi har dessutom fått se varenda skrymsle av Sverige och det har gjort att själva spelandet inte känns lika problematiskt längre, vi kan tänka mer på resten av ”showen” så att säga.
”Producenten Max-Måns fastnade för vår stökiga replokalsdemo av låten och tillsammans tog vi den mot nya höjer”
Er senaste singel ”Wanna Lose You” är en av 2016 års bästa låtar. Ljudbilden är lite stökigare och mörkare än innan. Berätta om processen bakom inspelningen.
Billy:– Tack så mycket! Det var den sista låten som skrevs till skivan men den första som spelades in. Producenten Max-Måns fastnade för vår stökiga replokalsdemo av låten och tillsammans tog vi den till nya höjder. Det var vår käre trumslagare Hugo som kom med grundidén faktiskt, då hette den ”Hugos första rockriff”.
Hugo:– Låtmaterialet stod vi för, men den lite mörkare ”techno”-viben stod producenten Max-Måns Wikman för. Vi ville hålla det enkelt, rakt och explosivt med hjärndött episkt outro ungefär.
Jag kikade igenom några spellistor som ni satt samman på Spotify. När jag lyssnar på er så hör jag ekon av 60- och 70-talet. Har valt ut fyra artister från dessa listor och så får ni berätta om betydelsen.
Todd Rundgren – ”International Feel” (Billy)
Billy:– ”International Feel” är kanske inte Todd Rundgrens mest populära låt, men enligt mig klår den allt annat han gjort. Det är en grym poplåt ackompanjerad av en underbart rörig och kaosig produktion. Den kan jag komma tillbaks till ofta utan att tröttna på.
Mikael Ramel – ”Artificiell prana” (Hugo)
Hugo:– Hehe, den gamla spellistan… ”Artificiell Prana” är en stört fet låt som jag nu kanske tyvärr nästan lyssnat sönder… Mikael Ramels musik passade mig perfekt när jag hittade den, från att ha lyssnat på Povel som barn kombinerat med min tyngsta proggperiod som jag hade just då. Väldigt medryckande låt och skojig text.
Faust – ”Jennifer” (Jorba)
Jorba:– Hmm… Alltså min lista är ju väldigt nördig, med bara låtar som släpptes 1973. Jag gillar denna låten för att den är lite som en maskros i asfalten i en annars mer suggestiv skiva. Jag gillar den mest när man lyssnar på hela skivan i sträck, typ, men annars en asfin poplåt som man kan lyssna på ofta.
Monica Zetterlund – ”Monicas vals” (Elias)
Elias:– Haha, minns inte att den var där, otippat. Billy kommer mörda mig nu för att jag är sån gigantisk tönt… Men tror helt ärligt att jag valde den för att den går över från vals till fyrtakt på ett skitsnyggt sätt. Whatever, hon är ju rågrym som alla vet!
Vilket band eller artist förenar er musiksmak? Har ni lätt för att komma överens i den kreativa processen?
Billy: – Det är svårt att säga exakt, vi lyssnar på så mycket olika grejer hela tiden och kan samlas kring och inspireras av det mesta. Vi såg ett helt galet nytt band för några veckor sen i Hamburg till exempel, The Lemon Twigs. Två bröder som är 17 och 19 år, de lät som ett ännu mer urflippat Foxygen. Det fastnade alla för i stunden. Annars älskar vi alla Mark Gormley, youtuba det! Otroligt.
Undertecknad kan bara hålla med om Mark Gormley. Införskaffa underbara ”Little Wings”. Detta är en artist som får R. Stevie Moore att framstå som välproducerad och polerad.
”Vi har inte alltid lätt att enas, men på något sätt har våra ideal växt i takt med varandra”
Hugo:– Vi har inte alltid lätt att enas, men på något sätt har våra ideal växt i takt med varandra. Från början när vi var 15 diggade vi indie-pop-rock, senare psykedelia och progg och nu är vi i något mischmasch av allt möjligt tror jag. Så svaret blir nog både ja och nej.
Ni delar på sången [Billy, Elias och Hugo] Blir det någon skillnad i uttryck?
Hugo:– Absolut! våra personligheter blir extra tydliga på scen skulle jag säga. Men jag tänker inte sätta nån etikett på någon av oss, det får publiken göra hehe…
Jorba:– Som bandets Ringo så tycker jag det är kul att den som skrivit låten sjunger den, så uttrycket kommer från den personens låtskrivande eller något sådant. Alla skriver på lite olika sätt och siktar på lite olika saker, och så blir det side effects-musik efter att vi spelat den tillsammans.
Vad är det som gör att ni håller samman? Bandet har ändå funnits sedan 2009. Många lägger av efter ett par år.
Jorba:– Kanske att alla vill skriva musik som är bra? Ingen aning. Svårt att sätta fingret på, men jag tror att även fast vi hävdar att vi är så olika så har vi nog alla samma mål trots allt.
Finns det stunder när musiken känns meningslös? Oinspirerande. Om vi vänder på frågan. När blev ni helt tagna av en låt senast?
Billy: – Jo, saker och ting rör sig i vågor, ibland har man noll inspiration till att skriva låtar, men så är man kanske istället jävligt taggad på att dra ut och spela istället. Jag kan bli jävligt opeppad när det blir för mycket hjärna och för lite hjärta bakom musiken. Nyligen upptäckte vi en artist vid namn Delicate Steve som gör jävligt grym instrumentalmusik baserad på gamla trummaskiner, synthar och slidegitarr. Låter galet jobbigt men det är grymt! Låten ”Ramona Reborn” är makalös.
På fredag är det Debaser som gäller. Vad kan publiken förvänta sig? Nytt material?
Elias: – Vi har inte spelat som side effects på ett tag så vi är nästan löjligt peppade faktiskt. Blir nog ett extremt energifyllt gig, räkna med konfetti och bengaliska eldar! Och vi kommer varva gamla låtar med hyperfräscha dängor live för första gången, allt i en skön mix.
Billy:– Allting kan hända, inget gig är det förra likt med oss så räkna med en helt unik side effects-upplevelse som förhoppningsvis slutar i kaos.
Jorba:– Hoppas det går bra.
Ni har spelat på många platser i världen. Hur är det att komma hem till Stockholm?
Hugo:– Stockholm är alltid jävligt kul men också lite svårare. Svårare att koppla bort ”sig själv” och försvinna helt in i musiken när det finns vänner och bekanta i publiken kanske. Det är en skön känsla att bara glömma vem man är och skita i allt annat, en känsla som till en början är lite svårare att hitta i sin hemort.
”Vi lade grunderna redan i mars förra året o producenten Max-Måns morföräldrar lada utanför Norrköping”
Och när planerar ni att släppa uppföljaren till A Walk in the Space Beween Us?
Billy:– Den är på riktigt god väg. Vi lade grunderna redan i mars förra året i producenten Max-Måns morföräldrars lada utanför Norrköping. Plattan kommer i vår i samband med några singlar, förhoppningsvis blir 2017 ett härligt år i side effects tecken!
Ni jobbar som sagt med Max-Måns Wikman [Dolores Haze och Markus Krunegård], Vad har detta samarbete betytt för er musik? Och vad hade ni för tankar när inspelningen av den nya skivan påbörjades?
Jorba:– Max-Måns är grym för att han inte håller med oss, och driver alltid med oss när vi blir för mycket side effects för side effects bästa. Han är en bra motvikt och en bra ledsagare, precis som en producent ska vara. Ett extra plus var att få bo hos hans mormor och morfar under inspelningen och äta en bulle eller två.
Han forsätter:
– Vi hade inte riktigt en uttänkt idé innan vi började, vi gjorde som vi alltid gör och det är att lyssna på bra musik. Vi tänkte kring grejer vi gjorde på första skivan som antingen kändes ”detta var bra” eller ”detta var ju inte alls så bra”. Inspirationen är väl att försöka förbättra sig själva och göra en skiva man är nöjd med, vilket är fett svårt.
Känner ni någon yttre press med tanke på tidigare framgångar? Läste i en gammal intervju, att det inte var någon idé att spela i ett rockband om en inte siktade på att bli störst. Är det fortfarande en grundfilosofi? [skratt]
Hugo:– Nej, inte för min del. Våra framgångar hittills känns rätt milda och eftersom det dröjt tre år sedan debuten känns det nästan som vi startat om allting och börjat om från början. Nu är det är bara att köra. Tre år är rätt mycket i en 23-årings liv ska du veta. Angående citatet så minns jag det inte riktigt, vi har inga sådana Oasis-komplex, men vi vill alltid framåt och mot något större. Men självklart ska vi bli större, rikare, mer verklighetsfrånvända än typ Kanye West.
Billy:– Hehe, nja, det har vi nog sagt på skämt någon gång för att driva med hybrisdrabbade vänner… Sådana där grejer är så jävla genomskinliga, skulle aldrig orka ta mig själv på så stort allvar. Att vi sedan själva tycker att vi är svåröverträffade är en helt annan grej.
