Två år efter att Ştiu Nu Ştiu (rumänska för “jag vet att jag inte vet”) släppte sin debut är bandet aktuella med ett nytt album som släppts den 19 november. För en dryg vecka sen kom första singeln, “Aegna Saar”, som ger ett väljudande smakprov på ett album som passar väl till de mörka höstnätterna vi står inför.
Vad har hänt sedan släppet av albumet Ultra Silvam?
– Det korta svaret är att vi har avverkat flera skivbolag, bytt lite medlemmar och köpt och sålt lite gitarrer – men i kärnan är allt exakt som det alltid har varit. Vi gör så brännande låtar vi kan, och så håller vi på med dem så ofta vi kan, i repan, på en scen och i en studio. Vi gör det hela tiden, oavsett vad som händer runt omkring.
Jämfört med Ultra Silvam låter singeln “Aegna Saar” mörkare och mer molande än rytmisk – håller ni med om det?
– Vi tänker nog att vibben ändå är ganska lik, båda låter jagade, vilt. “Aegna Saar” kanske stannar och låter demonerna hinna ikapp, medan Ultra Silvam fortsätter att springa. Båda har ju en maskinlik slinga som går i princip genom hela men de är skrivna på helt lika sätt.
“Vi tänker nog att vibben ändå är ganska lik, båda låter jagade, vilt”
– Ultra Silvam är mer ett redovisande av en specifik stämning; den är nästan statisk och blir därför extremt effektiv – typ som en programförklaring, medan “Aegna Saar” växlar mycket mer och har en dramaturgi som är mer som en film. Vi räknade nyligen när vi skulle repa “Aegna Saar”, och den har runt 20 byten om man skriver ner det, och Ultra Silvam har typ 3. Ultra Silvam kanske är som ett plakat och “Aegna Saar” som en tavla.
Om en dryg månad släpps ert kommande album Fake End, skvallrar singeln om hur det kommer att låta?
– Ja, det är därför den fick komma ut först, för att den har många bitar av hur Ştiu låter. I låtskrivandet gick vi kanske längre på den här skivan än vi gjorde på den första. Till debuten smällde vi ihop vissa saker för att det skulle gå att spela live och sen fick det vara så. Det gick väldigt fort, och vi hade bara funnits som band i ett halvår när vi spelade in den, även om vi repade rent orimligt mycket. Vi satte vibben redan då, och vi kan fortfarande göra låtar på samma sätt idag, men Fake End är mer genomarbetad, och vi hittade fram till fler stämningar i den.
“Till debuten smällde vi ihop vissa saker för att det skulle gå att spela live och sen fick det vara så”
Har ni arbetat med någon ifrån Cult of Luna även på det kommande albumet?
– Magnus (Lindberg) har mastrat båda våra skivor. Han har också tipsat om man att inte vara rädd för att dra upp 60hz i basljudet – det var en gång när han såg oss live ska tilläggas. Han är grym, alla borde jobba med honom.
Vad är viktigt för er när ni skapar musik?
– Att hitta nerv, vibb och stämning. Det är väl egentligen det enda, resten är ett förvaltande av den. Om det inte känns laddat och sant för oss, om det känns förställt på nåt sätt, så skrotar vi låtar rakt av. När vi spelade in Fake End så skippade vi låtar precis innan vi gick in i studion, för att de inte riktigt behövde finnas – det fanns liksom andra band som kunde låta så. Så vi pressade oss själva att skriva nåt nytt, trots att vi egentligen inte hade tillräckligt med tid, och det är vi extremt glada för idag. Det finns ingenting på skivan som vi tycker är det minsta onödigt eller “medium”.
Vad har ni för förhoppningar med albumet?
– Egentligen har albumet redan gjort sitt jobb, det fanns inte förut, nu gör det det, och det räcker egentligen. Men vi vill också att den ska göra det enklare för oss att göra det vi gör, att få mer musik att finnas, att spela in den och få åka runt med den till olika scener och se vad som händer. Så ofta så möjligt. Det är väldigt coolt att musiken kommer liksom “hända” igen i folks hörlurar och hem och liv.
Var kan man se er spela live?
– Nånstans i Stockholm den 19 november, oklart var. Har du ett ställe så säg till!
