Förra året solodebuterade Iiris Viljanen med singeln “Årstavikens strand” och sedan dess har det blivit en lång väntan på debutalbumet. Instrumentala pianoskivan Kiss me, stupid & 7 more solo piano pieces stillade abstinensen, men aktuella singeln “Ska vi fira” höjde återigen förväntningarna; låten präglas av ett personligt språk som känns i hela kroppen och Viljanen fångar essensen av att vara människa i en hektisk tid, där vattnet rinner snabbare än någonsin. Det gäller att stanna upp.
Mercedes består av 11 låtar och den gemensamma nämnaren är Viljanens skarpa blick (titeln är en kärleksförklaring till katten på omslaget). Pianot utgör fundament, men det är förmågan att ladda varje mening med känslor som gör denna skiva till en av årets bästa. Och ingenting skönmålas, allt ställs på sin spets. Vid flera tillfällen slår det mig att det är omöjligt att sätta ord på Viljanens vardagsskildringar. Att göra musiken rättvisa.
Beskrivningarna räcker inte till och superlativen saknar tyngd. Naket – ett ord som kommer närmast – är alltför påklätt. Denna problematik sätter det svenska språket i fokus; enligt min åsikt borde Svenska Akademien sammankalla till ett möte med målsättningen att finna ord för den uppriktighet som Viljanen uttrycker. Jag kan inte komma på någon annan lösning.
“Farväl utan läppar”, “Total Eclipse Of The Heart” och “Plötsligt ful” är hjärtskärande, och att sakna verktygen som gör Viljanens uttryck rättvisa skapar frustration – en vill ju ha möjligheten att beskriva musiken för sin omgivning. Å andra sidan är det gott nog att bara uppleva låtarna, att ge sig hän och inte tänka så mycket (skyller på min akademiska bakgrund).
Viljanen har skapat en skiva som slår ut alla försvarsmekanismer. Det går inte att värja sig. Musiken är raka motsatsen till romantiserande och som lyssnare gäller det att stålsätta sig. Annars är risken stor för en känslochock.
[Voi Elämä! Records, 26 oktober]
