Robert Juarez är inte bara gitarrist i Television Personalities och Rose McDowalls (från band som Strawberry Switchblade och Current 93) kompband, utan också något av en levande encyklopedi när det kommer till musikhistoria.
Tidigare i år åkte Robert till Stockholm för att spela in en soloskiva under namnet TexasBob Juarez i polaren Jocke Åhlunds studio. Det är ett album präglat av en närmast förbehållslös kärlek till den svenska huvudstaden.
HYMNs Jonatan Södergren mötte upp honom när han var i staden för ett samtal som bland annat kom att handla om Stockholms DIY-scen och den stora förebilden Syd Barrett.
Du spelade in ditt album i Stockholm. Vad förde dig hit?
– Jag spelade in i Apmamman vilket är en studio som drivs av Jocke Åhlund. Teddybears har spelat in där, Caesars har spelat in där. Har inte Mr. Hellström spelat in där också?
– Vad som förde mig till Stockholm var min överväldigande fascination och beundran för kulturen här. Att komma hit känns verkligen som att komma hem.
Vilka element av kulturen här tycker du mest om?
– Värmen, dedikationen och vänskapen mellan människorna. All uppmuntran och support. När jag ser det är det så viktigt för mig att ge det tillbaka tiofaldigt. Det finns ett community där folk hjälper varandra längs vägen. När du ser energin hos band som Mama Sonic och Makeout Point blir du så inspirerad eftersom det är nästa generation. De har en sådan otrolig potential. Det finns fler band som klättrar. Vad jag ser är ett vackert community av band som hjälper varandra på ett DIY-sätt, vilket är fantastiskt.
“Vad jag ser är ett vackert community av band som hjälper varandra på ett DIY-sätt, vilket är fantastiskt”
Påminner Stockholmscenen idag om när du var ung och spelade i band?
– Staden som hade den känslan för mig var Austin, Texas. På den tiden fanns det en väldigt sammanhållen, gräsrotscen med musiker som hjälpte varandra och arrangerade spelningar ihop. Jag såg det i London ett tag under början av 2000-talet, men det har förändrats nu när en massa lokaler tvingats stänga. Stockholm idag är väldigt inspirerande, jag känner mig föryngrad.
Du sjunger om Stockholm på flera av låtarna. Skrev du låtarna medan du var här?
– Ju mer jag besökte Stockholm, desto mer stimulerad blev jag att fördjupa mig i staden och all dess magnetiska energi. Flera av låtarna är självbiografiska dokument från den tiden. Första låten, “Mälaren Blue”, handlar om när jag gick hem från Debaser Slussen klockan tre på morgonen och såg ut över floden som leder ut till havet. Tanken på floder, städer och människor som cirkulerar och att alla är sammanlänkade på något sätt.
“Fansen spelar en viktig roll, de är själva artister som är med och skapar magin”
– MGMT spelade en viktig roll, jag kommer aldrig glömma när de bjöd in mig att spela med dem på Berns. En låt som heter “Stardust Girls” handlar om det. När jag stod på scenen och såg ut över havet av ansikten såg jag glitter och stjärnor.
– Jag föreställde mig att MGMT var The Spiders from Mars. Fansen var med och skapade det här vackra, synkronistiska ögonblicket precis som det var med Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.
– Fansen som står hemma framför spegeln och förbereder sig. De är som en stam som går till den här spelningen som betyder världen för dem. Sedan är de där, uppklädda natten till ära. Fansen spelar en viktig roll, de är själva artister som är med och skapar magin.
Varför tror du ett band kan betyda så mycket?
– När du känner dig som lägst är musik det enda som kan rädda dig. Ta bara ett band som Broder Daniel, de banar vägen till överlevnad.
Jag läste en essä om kultur, “In Bluebeard’s Castle” av Steiner, där han menar att religion efter andra världskrigets ersattes av rock’n’roll, och att de religiösa upplevelser vi delar idag är när vi går på spelningar.
– Det är som att be, bara att altaret är rock’n’roll. Det är så viktigt eftersom det är vad som håller dig vid liv. Särskilt när du lär känna andra besläktade själar. Det får dig att fortsätta. Joie de vivre.
“Det är som att be, bara att altaret är rock’n’roll”
När jag lyssnar på ditt album hör jag mycket av Syd Barrett. Vilken inverkan har han haft på din musik?
– Han var en vilsen själ. Magnifik men skör. Det jag sympatiserade och relaterade till var skörheten. Det var inte hans persona, det var vem han var; en skör själ. Det kändes som att någon talade till mig. Jag kände likadant och att höra hans brittiska, nyckfulla, bitvis mörka men magiska röst talade till mig och tog mig till en annan värld. En magisk värld.
– Syd Barrett är den musiker som betytt mest för mig. Omslaget till mitt album är dessutom designat av hans brorson, min vän Ian Barrett, så där har vi arvet från Syd Barrett igen.
