
Alla som lyssnade på det senaste avsnittet av Festivalpodden vet att det är Caroline Dickson som tagit över efter Filip Beijer och numera är Linus Bjarnelos vapendragare i festivaldjungeln. Och eftersom Festivalpodden är en av HYMNs främsta samarbetspartners är hon givetvis också en av HYMNs vänner. Dags att ta reda mer om Carolines musikrelaterade förflutna.
Namn: Caroline Dickson
Yrke/sysselsättning: Eventkoordinator på Södra Teatern, ena halvan i Festivalpodden, och (förhoppningsvis) International Coordinator för Roskilde Road Trip
Födelseort: Stockholm (Nacka om vi ska vara petiga)
Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:
– Farsan var fullblodsgubbrockare, det var ZZ Top, Deep Purple och Stones för hela slanten. Kommer ihåg att han ofta spelade ”Caroline” med Status Quo för mig, den brukade vi dansa till i vardagsrummet (det gör jag fortfarande). Mamma var mer inne på typ Supertramp och ELO, och 90-talsrävar som Ace of Base. Minns att jag tyckte Supertramp att var lite kusliga, det var nåt med Rick Davies röst kanske? Har dock kommit över det idag, ”School” är en av mina favvolåtar att stirra tomt ut genom bussfönstret till.
Den första skivan jag ägde var:
– Allt började med Jessica Simpsons debutalbum. Sen rasade det på med en härlig blandning av Spice Girls, Hanson, Britney Spears och så vidare. Brorsan hade alla ”roliga” skivor typ Toy Box och Markoolio. Som tur var är han schysst så man fick låna. Den första skivan jag själv köpte var All Saints samlingsskiva All Hits. Den kan jag fan dundra på än idag. Den flummigaste skivan jag ägde som barn var väl Nordmans debutalbum. Jag var galen i Nordman.
Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:
– Då får det nästan bli “Shoreline”. Det måste ju vara låten som är den starkaste symbolen för tonårsångest, och den kom precis i början av mina tonår. Sommaren 2004 hängde vi så gott som dagligen (egentligen nattligen) i Vitabergsparken i Stockholm, där den spelades flitigt i olika slitna boomboxar. Så kul att den rackaren ännu lever och frodas!
Instrument jag spelat/kan spela:
– ”Gitarr”, fast det innebär att bara ta superbasic ackord (alltså knappt ett F). Kan klinka lite piano också, sen spelade jag blockflöjt när jag var liten och det var på grund av av min vurm för Nordman. Fick tyvärr aldrig lära mig att spela ”Vandraren”. Har även ukulele och munspel hemma men det vet jag inte alls hur man spelar.
Första konserten jag såg:
– Britney Spears på Globen med farsan år 2000. Det var alltså innan hon kaosade ur, när vi alla fortfarande trodde på att hon var en oskuldsfull helylletjej. Det var väl helt OK, i den åldern var det viktigaste att få höra alla hits och där gjorde hon mig inte besviken. Kommer dock ihåg att jag var sur för att jag inte fick någon lys-stav.
En låt jag förknippar med kärlek:
– ”När muren föll” av Thåström. Den går på repeat varje gång jag är nykär. Texten, stråkarna, Thåström – jag kommer aldrig tröttna på den.
Ett snabbt festivalminne:
– Jag vill nästan spara dem till podden, haha. Men jag fick sjunga i dansk radio en gång! Detta var Roskilde 2012 och vi satt och improviserade fram en låt om en superfull norrman som hette Conny och hade däckat i sin tältstol varpå vi hade staplat en massa grejer på honom. Så kom det förbi en tjej från danska varianten av SR och sände oss live. Tyvärr orkade vi aldrig leta reda på det klippet, det grämer mig lite.
Senaste livespelningen jag såg:
– En av de bästa grejerna med att jobba på Södra Teatern är att man får ta del av oerhört mycket livemusik man skulle missat annars. Hade nyligen hand om ett privat event för 25 personer där Kite spelade, det var bisarrt att få se dem i en så pass liten lokal men ändå med full svincool ljussättning, dagtid dessutom.
Det här är mina guilty pleasures:
– Åh, jag har så många. Jag vet inte, ska vi räkna min envisa vurm för indie? Det är väl ute nu? Jag älskar att dra på mig randiga tröjor och lyssna på typ Kaiser Chiefs och Franz Ferdinand. Har också, tack vare en kock på jobbet, helt nyligen fastnat för italiensk 80-talsdisco och det känns ju inte heller så creddigt. Dessutom gillar jag att se på Eurovision, men med skräckblandad förtjusning så det är ok.
Det här är enligt mig en underskattad artist:
– Håkan Hellström. Haha, skoja! Skämt åsido, jag blev helt såld på Kate Tempest när hon körde på Apollo på Roskilde 2015 och har aldrig fattat varför jag aldrig hör röken av henne här. Varken förr eller senare har någon borrat sig så djupt in i min märg, jag fick helt våldsamma rysningar. Är vanligtvis inte särskilt svag för spoken word men den här bruden gör det oerhört elegant och med sån jävla kraft.
Musik betyder för mig:
– Den är väl ett slags bränsle. Jag behöver musik för att kicka igång systemet och bli människa om dagarna. Om jag måste åka buss utan musik mår jag dåligt och blir odräglig; jag undviker ibland att hälsa på bekanta på bussen för att jag vill fortsätta lyssna och vara i min egen lilla värld.
Den här låten får mig att dansa varje gång:
– Lite klyschigt kanske, men ”Dance Yrself Clean” med LCD Soundsystem (i synnerhet valfri livevariant) får alltid upp pulsen. Minns när vi såg dem på Roskilde 2016, vi hade ställt oss långt fram men på sidan så vi såg bra och hade mycket space. Så som vi hoppade runt och hade oss när de spelade den låten, det hade vi nog gjort självaste Thomas Öberg imponerad!