Darkthrone – Arctic Thunder

Det är inte utan att jag känner vördnad när en ny Darkthrone-platta landar i inboxen. Bandet har ångat på i trettio år och är ett av få band från den norska svartmetallscenen på 90-talet som fortfarande existerar.

Att det ska låta bra är dock inte givet. Genom åren har Gylve Nagell och Ted Skjellum – eller Fenriz och Nocturno Culto – blandat högt och lågt, och emellanåt har det verkat som att de själva inte tagit bandet på lika stort allvar som de som lyssnat.

Den här gången är det dock ändring på det. Det går inte att ta miste på den skarpa aura som omger Arctic Thunder. Här finns inga tokutsvävningar och inga plojlåtar. Jag vågar påstå att Darkthrone aldrig har låtit mer fokuserade.

En del av fokuseringen ligger i att sången hanteras helt av Ted. Det ger en mer sammanhållen helhet, utan att göra avkall på variation i övrigt. Något som säkert också påverkat är att de spelat in i den replokal de använde i slutet av 80-talet – en bunker belägen 200 meter från Fenriz hus i Oslo-förorten Kolbotn.

Resultatet blir åtta betydligt jämnare låtar som mer låter som en uppföljare till Sardonic Wrath än de plattor Darkthrone släppt det senaste decenniet. Lite svartare, lite mindre NWOBHM och framför allt mycket bättre.

Ingen vettig människa jämför förstås den här skivan med A Blaze in the Northern Sky, Under a Funeral Moon och Transilvanian Hunger, eftersom den trilogin är så mycket mer än bara musik.

Ändå tänker jag utnämna Arctic Thunder till Darkthrones bästa platta.

Så bra är den, faktiskt.

[Peaceville/Border, 14 oktober]

8