Jag får komplett gåshud när introt till Oasis-dokumentären Supersonic visas.
Bilder från kvällarna på Knebworth i England rusar förbi. Den enorma publikmassan, röster från olika medier, bandet i helikoptern och låten. Åh, låten. ”Supersonic”.
Mitt britpophjärta hamrar lite snabbare och redan där, i introt, vet jag att de närmsta två timmarna kommer bli precis lika fina som jag hoppats på.
När jag var 17 var Oasis det band jag lyssnade på. Konstant. Det jag då inte hade en aning om var allt som hände i bandet. Mellan bröderna, i familjen och hur allt egentligen gick till när de breakade. Allt jag visste då var att det kom ett band. Det kom en första låt, en platta. Och att jag var helt fast från början. Jag nötte musiken, hängde på låset på skivbutiken när det kom nya album och när de besökte Sverige var jag på plats. Minns till exempel konserten vid Sjöhistoriska Museet här i Stockholm, då jag såg en tjej på fyra bast gå runt med en signerad Oasis T-shirt. Avundsjukan då alltså.
Då visste jag inte mycket om vad som hände runt om bandet. Nu vet jag.
Supersonic plockar inte bara upp historien som är Oasis, som bara i sig är fantastiskt intressant, men fokuserar också på relationer. Främst mellan bröderna Gallagher, men också kärleken till deras mamma. Visst är filmen rolig, vem kan inte låta bli att skratta när Liam går igång och snackar skit i sin parkas? Men där finns även ett djupare plan. Som kommer både med ett ljus och ett mörker. De var ett av de största banden, absolut. Men framförallt var de syskon. Är. Bröder. Vilket också blir som en röd tråd filmen igenom.
Liam fick en hammare i huvudet, startade bandet, fick med Noel som skrev ”Live Forever” (vilken ingen i bandet trodde att han själv skrivit) och som sen bara öste ur sig låtar. Och resten är väl ändå historia. Även om bröderna ser något olika på genombrottet var de ändå fullkomligt överens om att de var det bästa bandet i världen. De hade kunnat sälja ut Knebworth sju kvällar, om de så velat.
Men utan publiken hade Oasis inte varit något alls, vilket Noel också ödmjukt medger. Det var inte det faktum att de stod på scenen och spelade sina låtar som gjorde det fantastiskt, berättar han. Det var det faktum att publiken fanns där, lyssnade och sjöng med. Som magneter drogs publiken och bandet mot varandra. Och det var det som gjorde hela Oasis.
När jag två timmar senare går ut från Biografen Rio vid Hornstull, där filmen visats, ler jag sådär fånigt. Även om jag glömmer det stundtals, är jag verkligen fortfarande en britpoppare, at heart. Alla ni där ute som också är det, kommer älska den här dokumentären.
