Sarah Barthels röst är måhända inte tekniskt perfekt, men hennes stämma är levande och har den där sällsynta nerven som kan göra små, små skärsår i själen på en.
Hur bra hennes mångåriga samarbete med Josh Carter än är, råder det ingen tvekan om att Barthel är den som lyfter Phantogram över massan; hon är en stjärna.
Det blir än tydligare på Three än på föregångarna.
De första fyra spåren är åttor och nior på en tiogradig skala. Sedan dröjer det till näst sista låten “Destroyer” innan Phantogram blir brutalt bra igen. Det är ingen slump att den gemensamma nämnaren är att dessa låtar har en – och endast en – vokalist: Sarah Barthel.
Inledningen på plattan bjuder på alldeles utmärkt dyster och tung elektropop med inslag av afroamerikansk folk och R&B. “You Don’t Get Me High Anymore” och “Cruel World” har inte bara enorm hitpotential, utan är tillsammans med “Destroyer” bland årets bästa låtar.
Men sedan går det som sagt snett.
Josh Carter sjunger mediokra “Barking Dog” på egen hand, och därefter följer tre spår där duon delar på sången. “You’re Mine” och “Answer” är inga dåliga låtar, men de dras ner av Carters röst. “Run Run Blood” är stundtals mördande bra, men hade varit ännu bättre utan Joshs sång.
Även om hans pipa inte är usel, blir kontrasten mot Barthels höga klass för stor för att det ska funka. Sarah Barthel kan rädda en hyfsad låt – jag förlåter till och med lökiga “Calling All” bara för att hennes attitydstinna röst lyfter låten från fånig till okej – medan Josh Carter kan sänka en utmärkt dito.
Och så kan varken vi eller de ha det längre.
Antingen får duon lyssna på den kritik som har följt dem sedan starten, och låta Carter hålla tand för tunga och koncentrera sig helt på musiken – något han behärskar alldeles utmärkt – eller så måste Sarah Barthel bryta sig loss och bli soloartist.
För så här enkelt är det: varje gång Phantogram släpper en låt där Barthels röst får stå tillbaka för Carters – om än för en sekund – begår de tjänstefel.
Man bänkar liksom inte Zlatan.
[Republic/Universal, 7 oktober]
