Dalaplan från Malmö är ett band vi gillat länge och även intervjuat vid två tillfällen tidigare (2011 och 2014). Undertecknad har också sett bandet live ett tiotal gånger samt följt deras framfart och deras långsamt men kontinuerligt ökande popularitet på nära håll.
Förra veckan släpptes deras tredje fullängdare Det blir inte bättre än så här och precis som de båda föregångarna har skivan mötts av genomgående lysande recensioner. Skitig, kompromisslös, melodisk garagerock på skånska verkar gillas även längre upp i landet. Det är välkommet, för bra rock är alltid bra rock.
Jag mötte upp Dalaplans sångare och låtskrivare Niklas Svensson för en intervju på Beer Ditch, en mysig pub på Nobelvägen i Malmö, bara drygt femhundra meter från den något osexiga korsning som gett bandet dess namn.
Dalaplan har funnits i sju år. Och ni är fortfarande exakt samma fem medlemmar. Hur har ni lyckats med det?
– Det är nog ganska ovanligt, ja. Dels trivs vi bra ihop och dels tror jag att det är en så ”tråkig” grej som att vi inte är så unga längre. Vi är i alla fall inte 20. Vi är trygga och vi vet vad vi vill. Sen är vi fortfarande, och kommer nog att fortsätta vara, på en sådan nivå att det inte blir något jätteproblem med livspussel och sånt. Vi gör det på våra villkor, vi har inga naiva rockdrömmar på det sättet.
Ni har ju fixat det lite genom att kunna spela även på tre eller fyra personer om det händer något.
– Vi har egentligen fyra olika sättningar som vi kan spela med. Alla fem, fyra utan klaviatur, fyra utan andragitarren och som trio. Men vi försöker egentligen hitta ytterligare en eller två möjligheter.
Den nya skivan är genomgående, bortsett från sista låten, väldigt ösig. Det känns som ni skruvat upp tempot. Låtarna i sig är i grunden ganska lika som tidigare, men utkomsten är annorlunda. Hur har ni tagit er an inspelningarna?
– Idén både på denna och föregångaren har varit att skriva låtarna under en relativt kort, sammanhängande period. Då blir det, både omedvetet och medvetet, något slags tema. Både textmässigt och musikaliskt.
”Vi har ibland egentligen försökt att dra ner på tempot, men det är på något sätt lättare att öka på”
– När dessa låtar skrevs, ungefär kring förra sommaren, lyssnade jag nog mer på musik som hade högre tempo. Vi har ibland egentligen försökt att dra ner på tempot, men det är på något sätt lättare att öka på.
Skivan heter Det blir aldrig bättre än så här. För de som inte lyssnat på er kan man ju få intrycket att det är en positiv titel. Sen finns det låttitlar som ”Låg”, ”Åt helvete” och ett snyggt ”eller” i ”Det kommer bli okej…eller” som ger en annan bild. Jag tolkar albumtiteln som en medveten ironisk motsats i förhållande till det egentliga budskapet. Är jag helt ute och cyklar?
– Inte alls. Många har tolkat det som ett uttryck för kaxighet, vilket är helt felaktigt. Låten är namngiven efter sista låten på skivan. Den låten har en text som handlar om att huvudpersonen i låten befinner sig på en viss plats i en viss tid och den tror verkligen att det inte blir bättre. Alltså ”det här är fan det bästa”. Men i efterhand får man reda på att det var mycket bättre någon annanstans.
– Det finns en svärta i det. Dubbeltydigheten har varit medveten från början.
På skivan finns en låt av Thomas Holst (Kommissarie Roy, Wilmer X, med mera). Han bidrar även med sång och gitarrspel på den. Låten passar väldigt bra in, så jag undrar om han hade några direktiv kring låtens uppbyggnad?
– Det var faktiskt så att redan efter releasefesten för vårt första album (oktober 2013) där han medverkade, sa han att han hade skrivit en låt som han trodde skulle passa Dalaplan. Och sen gick tiden och vi tänkte inte mer på det förrän förra sommaren då jag frågade hur det var med den låten. Då kom han till replokalen och spelade upp den. Han är ju en popsnickrare av rang så det var en del grejer vi inte fick ihop. Han är ett popsnille och det är inte vi, haha.
– Vi repade in vår version av hans låt och skickade den till honom över telefon. Och han gillade den. Sen spelade vi in den och han dök upp en kväll, la sitt solo och sjöng sin del och hade massa idéer om hur låten skulle byggas upp. Det var en ovanlig situation för oss att få in en tredje part i sammanhanget, men det var coolt.
Dalaplan jämförs ofta med Problem och tidiga Wilmer X. Det är förståeligt men också något uttjatat. Det handlar ju egentligen mest om att alla banden spelar rock och sjunger på skånska. Under de år jag följt Dalaplan har jag i stället noterat att Niklas har massa nordamerikanska influenser och favoritartister så jag väljer att fråga honom om hur dessa kan ha bidragit till hur Dalaplan låter, live och/eller på skiva. Vi börjar med…
Mark Sultan och King Khan
– Även om de spelar ihop och har gjort mycket roliga grejer tillsammans så är det musikaliskt egentligen när de gått isär som jag gillar det mest. Allt som Les Sexareenos gjorde var fantastiskt. Och Mark Sultans egna grejer – han spelar som one-man-band, tycker jag är svingött. Det jag gillar med Mark Sultan är att det nästan är Ramones-tradition men att han får in nån doo-wap-grej i det. Det blir lite rockabilly/doo-wap a la 50-60-tal av det.
– När det gäller King Khan är det nästan det motsatta. Det är extravagant och han springer runt i sina leopardkallingar. Det tycker jag är jävligt gött. Det är mycket i den underhållningstraditionen som fascinerar mig. Det är helt omöjligt att värja sig. Han går in i en roll – det är en rock`n´roll-föreställning. Och det gillar jag. Jag tycker det är roligt.
Nathaniel Rateliff
– Det är också den grejen, det finns en direkthet i underhållningen. Han har hållit på i 12-13 år och harvat med singer/songwritergrejer och annat men det är först nu han fått mer uppmärksamhet. Det här handlar om soul/gospel. Lite åt samma håll som King Khan, men inte så flamsigt. Det är mer hjärta och smärta. Jag ser väldigt mycket fram emot att se honom i Köpenhamn i slutet av oktober.
Bruce Springsteen
– Första gången jag tittade på MTV var det Bruce Springsteen och ”Born In The USA” och svettig jävla skinnjacka och skum jävla jeansväst ovanpå. Och jag blev helt fast. Och sen när jag sett honom genom åren – jag slutar aldrig att imponeras. Han är ju 67 år nu och spelar fortfarande i fyra timmar. Det är helt sjukt. Jag gillar dramaturgin i hans shower, att det verkligen byggs upp som en föreställning. Och tidlösheten i det. Nu var jag i och för sig inte med på exempelvis The River-turnén 80/81 men att han bygger upp det dramaturgiskt likadant nu. Inga flygande zeppelinare eller elefanter över publikhavet, han behöver inte det. Det är inga trender i det. Om man jämför med U2 eller Rolling Stones som bygger ut sina scener med skumma grejer för varje turné – Bruce gör inte det och det gillar jag.
Och slutligen, ett band Dalaplan pratade varmt om när jag intervjuade dem 2011…
The Jim Jones Revue
– De är min våta dröm om hur jag skulle vilja driva ljudbilden. Många av deras skivor är i princip olyssningsbara. Allt som kan ha gått fel i mastringsprocessen har gjort det. Men jag gillar det, att så här blev det och så får det vara. Och så turnerade de helt vansinnigt, typ 300 dagar per år. Men de har tyvärr lagt ner nu.
Ni ska snart ut och spela live också. Berätta!
– Turnén inleds på Folk å Rock i Malmö 8 oktober. Sen har vi 12 spelningar inbokade under resten av året. Vi avslutar i Lund i december och däremellan åker vi lite kors och tvärs i södra halvan av landet.
Jag minns när jag intervjuade er första gången att ni inte spelat utanför Skåne, men nu har ni gjort det ganska mycket. Hur har det tagits emot?
– Jag tycker att det funkar bra. Frågan är om folk inte gillar oss mer utanför Malmö än i Malmö. Vi är annars fortfarande i en situation att vi gärna spelar med andra band, kanske något som kommer därifrån, för vi har ingen egen publik på det sättet. Men när vi väl spelar brukar det vara jättebra.
– Att åka runt i landet är det roligaste som finns. Det är det bästa sättet att hänga med varandra också. Det är ett privilegium att ha möjligheten att göra det.