Sara Taylor är min favoritsångerska för hon låter som hon vill överfalla mig med en trubbig kökssax är en av de mer udda hyllningar till kvällens huvudakt Youth Code som jag har läst. Och det krävs nog en lätt släng av masochism för att till fullo uppskatta det som pågår inne på Loppen i EU-fristaden Christiania den här söndagkvällen. Men den som inte räds lite aggressioner har mycket att hämta. Los Angeles-duon är utan tvekan det bästa som hänt industriell EBM på väldigt länge. Men jag återkommer till dem lite senare. Först blir det totalt jävla mörker. Nej, inte Skellefteåbandet men jag har svårt att tänka mig en bättre beskrivning av kvällens första akt.
Trepaneringsritualen befinner sig i motsatt ände av industriskalan med sin kolsvarta, monotont malande ritual ambient. Men Thomas Ekelund, black metalentusiasten bakom projektet, möter kvällens huvudakt i en längtan tillbaka till en tid då musik fortfarande kunde vara, eller åtminstone verka, farlig. Tankarna går till svenska skivbolaget Cold Meat Industries som på sin tid var tongivande inom industriella subgenrer som powernoise, dark ambient och neofolk. Och framför allt till Cold Meat-chefen Roger Karmaniks eget ”dödsindustriprojekt” Brighter Death Now.
Det väger förresten nästan emot att kalla det musik. Thomas kallar själv sina framträdanden för ”liveritualer” i stället för konserter. Monotona, avgrundsmörka ljudsjok pumpas ut medan han growlar/väser fram texterna, till en början täckt av en huva och med en hängsnara runt halsen, vilken han sedan drar av sig för att visa blodet han har smetat in över ansiktet. Det är väldigt fascinerande att se på och som bäst blir det när de hypnotiska, metalliskt klingande rytmerna får träda fram och bryter igenom monotonin.
Youth Code har knappt funnits i fem års tid men redan hunnit turnera med flera av genrens allra största namn. Några av rapporterna från arenaspelningarna med Skinny Puppy och Frontline Assembly i USA härom året, antyder att de kanske inte riktigt är redo för de största scenerna ännu. Men inne på Loppen, i en liten lokal med närhet till publiken, är de i helt rätt element. Redan under andra låten ”To Burn Your World” har Sara hoppat ner från scengolvet i ett försök att piska upp den svartklädda, tyvärr rätt söndagströtta, publiken.
Spelningen kretsar kring Commitment to Complications som släpptes i våras och innebar ett stort steg framåt. De är rotade i äldre EBM och industrial och drar inte sällan åt det skitiga, samplingstäta soundet såsom Ministry lät omkring Twitch (1986). Till det har världens argaste kärlekspar adderat en rejäl dos punkighet och en DIY-känsla som känns igen från den hardcorescen där keyboardisten Ryan George har sitt ursprung,
Musiken har, motsägelsefullt nog, blivit både råare och mer polerad med tiden. Attackerna är än mer furiösa men bryts av för vackra, symfoniska synthpartier. Även live funkar det som bäst när båda dessa sidor får ta plats. Som när det metalliska pisket i ”Dust Of Falling Rome” får ge vika för en storslagen synthrefräng på ett sätt som för tankarna till Skinny Puppys ”Worlock”. Eller när de programmerade trummorna övergår till att låta, och kännas, som skott från maskingevär i det mest dramatiska partiet i ”Anagnorisis”.
Det är bandets keyboardist och programmerare Ryan som står för musiken. Han står placerad bakom sin utrustning, sköter bakgrundssången och gör hotfulla slagsmålsgester(?) när det svänger/straffar som mest. Det är dock inget snack om att det är Sara som äger scenen när hon oavbrutet headbangar, gör hardcorehopp, slänger sig ut i publiken och klättrar på högtalare. Under ”Avengement” övergår hennes karaktäristiska skriksång i black metal-vrål och det är helt ofattbart att rösten håller hela vägen. Energinivån, liksom scennärvaron är uppskruvad till 11 och det känns fullt rimligt att de inte gör några extranummer efter den knappt 40 minuter långa spelningen. Mer Youth Code hade varit en fysisk omöjlighet. Även fast de inte attackerade oss med trubbiga kökssaxar.
