Foto: Samuel Isaksson
På fredag är det återigen Klubb HYMN på Oceanen i Göteborg; kvällen utlovar indiepop med Sarah Records-vibbar och synthbaserad grungerock med orientaliska tongångar. Boys – nyligen hemkomna från London – stämmer in på förstnämnda beskrivning, medan STANDARD. gör skäl för sistnämnda definition. Det är dags att bekanta sig med öppningsakten.
Bakom bandnamnet STANDARD. [svårgooglat] hittas Kasra Alikhani och Clara Flygare. Boende i Göteborg, men med influenser som sträcker sig bortom Gbg-pop och söndertvättade seglarmössor. Att göra det bekvämt för sig tilltalar ingen av dem och att följa rådande trender intresserar inte alls. De står hellre bredvid än i centrum.
Inspirationen har hämtats från USA, Iran och Turkiet, med resultatet att musiken fångar en otyglad känsla som är svår att klassificera. Intrycket förstärks av att duon endast hunnit släppa en demokassett på fem låtar – ljudbilden känns opåverkad av krav och förväntningar. Ett av de bästa spåren är ”Euthanasia”. En titel med grekiskt ursprung som syftar på aktiv dödshjälp.
”Det är ett ord som väcker något otäckt hos mig, samtidigt som det talar om någon sorts frihet”
– Det är ett ord som väcker något otäckt hos mig, samtidigt som det talar om någon sorts frihet, förklarar Kasra, vars texter ligger till grund för låtarna. Jag tycker också att det är ett väldigt fint ord, som låter vackert, och jag gillar den kontrasten. Låten handlar dock inte om dödshjälp utan titeln är en symbol.
Kasra berättar att texterna tar tid att skriva och mycket av processen handlar om att fånga den rätta känslan. Orden måste bli en naturlig del av musiken.
Kasras och Claras inställning till musiken och samhället i stort blir tydligt redan från början av detta samtal – det ligger något upproriskt och avståndstagande i deras framtoning. Ingen av dem är otrevliga, men åsikterna är starkt rotade i deras personligheter. Kommersialism har exempelvis låg prioritet.
Vi träffas utanför Truckstop Alaska på Hisingen (ett spelställe som gett otaliga rock- och punkband chansen att synas och höras). Duons replokal ligger alldeles i närheten. Området har rivits för att rustas upp från grunden, och i nuläget är det bara ett fåtal lokaler som påminner om det som varit. Risken är stor för att Truckstop möter samma öde i framtiden. Bostadsexploateringen är påtaglig.
– Replokalen kommer att rivas, men jag har hört att Trucken ska vara kvar, förklarar Kasra. Byggnaden har blivit en institution, nästan som en turistmagnet, som lockar folk från hela världen.
”Dessa gamla lokaler ger området liv och det är bara tragiskt att allt ska rivas”
– Dessa gamla lokaler ger området liv och det är bara tragiskt att allt ska rivas. Det finns ingen chans att de nya och moderna bostadsområdena kan ge samma möjligheter till billiga replokaler. Men nu har vi inte ens en toalett, det hade varit skönt, skrattar Clara.
Resonemanget är inte utan poänger. Det är mycket som går förlorat när stadsplaneringen utplånar historien, vilket förstärks av områdenas strömlinjeformade inflyttning – inkomsten avgör hyresgästen. De ekonomiska faktorerna blir således avgörande och det finns inget intresse att skapa en grogrund för exempelvis mötesplatser i form av replokaler eller spelställen.
Vi lämnar den soliga parkeringen utanför Truckstop för att gå till replokalen. Det visar sig att STANDARD. har delat utrymme med Höga Nord-bekanta Tross, men gissningen är att medlemmarna har flyttat på sig. Halva bandet bor i Stockholm. Det är i alla fall Claras teori.
– Jag hoppas att ni har tåliga magar, säger Clara när vi närmar oss trappan som leder ner till replokalen. Det är jävligt sunkigt och det luktar riktigt illa. Jag och Rockfotos fotograf Samuel Isaksson tar ett djupt andetag.
Foto: Samuel Isaksson
Jag kan bara tala utifrån egna erfarenheter men rummen speglar de flesta replokaler. Insynen är lika med noll och det är bara att vänja sig vid det obefintliga ljuset. Instrumenten står på varandra och vi sätter oss i ett par nedsuttna möbler av modell äldre.
– Det var här vi träffades för första gången, påpekar Kasra och tittar på Clara. Jag letade trummis, men det var svårt att hitta någon. En av anledningarna var att jag inte berättade för särskilt många att jag gjorde musik. Men vi träffades genom ett par gemensamma bekanta som också sysslar med musik. Allt klaffade direkt.
”Alla testade skrikbåset och jag spelade in all musik hemma, vilket resulterade i att jag blev vräkt”
Vad blev vändningen? Anledningen till att du vågade dela med dig av musiken.
– Det gäller att skärpa sig. Jag kunde inte gömma mig längre. Men jag har alltid hållit på med musik hemma, från början var det mycket hiphop. Det gillar jag fortfarande. Jag har även haft ett skrikbås hemma. Jag lyfte upp ett bord mot väggen och hängde ett täcke över. Alla testade skrikbåset och jag spelade in all musik hemma, vilket resulterade i att jag blev vräkt. Det kan även berott på alla efterfester, småler Kasra. Jag hade ändå blivit trött på att vara i ett skrikbås.
Han fortsätter:
– Och Clara är den första personen som jag känner mig bekväm med, poängterar Kasra. Musikmässigt menar jag. Att spela med henne känns bara naturligt. Det är en befriande känsla.
Hur länge har ni känt varandra?
– Det var nog förra våren som vi träffades för allra första gången, säger Clara. Det blir alltså 1,5 år.
STANDARD. går med andra ord att spåra till Kasra och Claras första möte. Ursprunget till musiken fanns dock på en hårddisk långt innan; i detta stadie handlade det om avskalade låtar baserade på synth, men situationen förändrades när låtarna fick nytt liv i replokalen.
– Låtarna på kassetten är ju dina från början, säger Clara. Det är dina ursprungsinspelningar.
”Musiken hade inte blivit densamma om jag hade fortsatt själv i sovrummet”
– Ja, men du satte tidigt prägel på musiken, konstaterar Kasra. Och vi förstår varandra. Musiken hade inte blivit densamma om jag hade fortsatt själv i sovrummet.
– Låtarna har helt klart förändrats en hel del sedan jag hörde dem första gången. Från att ha varit helt digitala med synth och sång, har vi lagt till gitarrer och trummor. Ljudbilden har nog blivit mer rockig, anpassad för att spela live.
Den mest uppenbara referensen är Nirvana. Kan ni hålla med?
– Det är inte första gången som någon drar den parallellen, svarar Clara. Är det sången? Eller gitarren?! Jag kan hålla med om att sången är ganska lik.
– Vi har som sagt hört detta ganska många gånger, men jag fattar referensen, den är inte tagen ur luften. Ambitionen har dock inte varit att efterlikna en genre eller ett specifikt band. Personligen har jag svårt att höra referenser i min egen musik, säger Kasra. Men detta är bara början och med varje låt försöker vi ta musiken någon annanstans.
Kasra kommer in på de orientaliska influenserna och låtarnas övergripande karaktär.
– Sedan har vi influenserna från 70-talets Iran och Turkiet. Denna musik är obunden av genrer, det blandades fritt, allt var tillåtet. Det kan röra sig om om en mix av västerländsk musik, folkmusik och rock. Detta är ett tänk som jag tilltalas av, att bryta normer. En slags respektlöshet mot befintliga genrer.
Det är uppenbart att anglosaxiska länder har haft mycket svårare för att blanda stilar än exempelvis Turkiet. Samma gäller Sverige. Det är först under senare år som gamla traditioner luckrats upp – idag är det inte ovanligt att genrer överlappar varandra för att skapa nya uttryck.
Är det din bakgrund som gett dig nycklarna till låtarnas struktur?
– Det kan man kanske säga, men Nirvana är lika mycket min bakgrund. Jag växte upp med samma kassettband som vi kom till Sverige med och dessa spelades på repeat tills vi fick vår första cd. Vid den här tidpunkten fick jag och min syster välja varsin skiva och syrran valde Nirvana, medan jag valde soundtracket till Lejonkungen. Dessa skivor spelades hela tiden.
”Jag har lyssnat mycket på persisk pop och ljudbilden är ofta helt filterlös. Det kan jag tilltalas av”
Det blev med andra ord en hel del Elton John. Singeln ”Can You Feel The Love Tonight” spelades överallt 1994.
– Den låten gillade jag inte så mycket, det var mer orkestermusiken. Det dramatiska. Persisk musik är också jävligt dramatisk. Jag har lyssnat mycket på persisk pop och ljudbilden är ofta helt filterlös. Det kan jag tilltalas av. Musiken är allt annat än cool.
Clara berättar att de turkiska och iranska influenserna uteslutande kommer från Kasra, men idag är hon helt med på noterna. En helt ny värld har öppnats.
– Jag kommer från en lite tråkigare bakgrund, växte upp i Borlänge. Inte lika spännande.
Men det fanns en scen. I Lidköping [Lichöping] där jag kommer ifrån har det aldrig funnits någon scen. Inte under min uppväxt i alla fall.
– Ja, det var mer eller mindre självklart att börja med musik, och band som Mando Diao har varit viktiga för staden och Dalarna. De har inspirerat många till att ens komma på tanken att börja spela i band. Borlänge har på så sätt varit en bra stad att växa upp i musikmässigt.
Hon forsätter:
– Jag hade ett projekt som hette Invasion tillsammans med Gustaf Dicksson från Höga Nord. Det var mitt första band och detta var i samma veva som The Libertines slog igenom. Gustaf lyssnade mycket på soul. Han är bra en av flera inspirerade människor som kommer från Borlänge.
Allt hänger samman och Göteborg visar sig återigen vara mindre än vid första anblicken. Stadens musikliv hänger samman som ett populärkulturellt släktträd.
Foto: Samuel Isaksson
Vid upprepade tillfällen nämner Kasra och Clara viljan att stå på egna ben, att inte låsa sig vid en genre. Ett förhållningssätt, som enligt båda, skapar ett större spektrum. Det blir lättare att hitta sin egen röst. De är dock överens om att det är omöjligt att helt undkomma yttre påverkningar. Människor är lättpåverkade. Men Clara konstaterar samtidigt att omgivningens förväntningar skapar problem.
– Jag tycker inte att vi passar in någonstans egentligen. På ena kanten finns punk- och hardcorescenen där allt är väldigt nischat, det gäller att spela korta låtar och ha en viss attityd. Man vet vad man får. På andra kanten hittas Höga Nord, men vi spelar inte gubbpsych, så där passar vi inte heller in. Samtidigt är det skönt att inte passa in.
– Ja, verkligen, inflikar Kasra. Man får lämnas ifred och utvecklas på sitt håll.
”När det kommersiella kommer in får en tänka annat, börja om från scratch”
Hur mycket är ni villiga att kompromissa?
– När det kommersiella kommer in får en tänka annat, börja om från scratch, svarar Clara snabbt. Vår anpassning ligger i att bli bättre på att nå ut, inte att anpassa oss efter en ljudbild eller genre.
– Vi är egentligen inte särskilt intresserade av att nå ut till en bredare publik och jag tror inte att man behöver kompromissa. Det finns en massa mindre plattformar som gör det möjligt att synas och höras. Många band klarar sig bra själva. Främst handlar det om att få ett eget utrymme, det är i och för sig inte det lättaste.
Foto: Samuel Isaksson
Kasra tänder en cigarett.
– Och det gäller att få utrymme för alla sidor av en själv och det blir svårt om man låter andra styra, påpekar Kasra. Det kan vara allt från skivbolag eller publik.
– Men samtidigt vill vi ju spela mer, poängterar Clara.
Kasra berättar att de spelade live för första gången alldeles nyligen. På ett 30-årskalas. En 30-årsfestival. Clara spelade i samtliga tre band som uppträde under kvällen [ett av banden är Movienite som delade scen med Magic Potion på Oceanen den 1 oktober].
– Jag har som sagt inte spelat i band tidigare, bara gjort musik hemma. Är inte lika eftertraktad som Clara. Jag var skitnervös, men det gick riktigt bra. Och jag förstod låtarna på ett helt annat sätt.
– Och live är halva grejen! Det är kul att repa, men att nå ut är en naturlig drivkraft. Det gäller bara att ha kontroll över utvecklingen. Själva spridningen av musiken är inget som går att styra särskilt mycket. Vi har lagt upp låtarna på SoundCloud och sedan har någon delat. Just nu är det mest våra vänner, skrattar Clara. Och att ha några låtar att visa upp är ju en förutsättning för att få spelningar. Att beskriva musiken för bokare räcker inte så långt..
Clara avslöjar att musiken tagit nya vägar det senaste och att hon blivit allt mer delaktig i processen.
– Jag är ju trummis egentligen och har inte gjort speciellt mycket egen musik. Tidigare har jag mest samarbetat, jag har inte varit delaktig i alla delar som nu. Det är givetvis en rolig utveckling och nu är det snart dags att spela in nytt material.
STANDARD. är med andra ord det första projektet som känns som ditt eget?
– Ja, det kan en säga. Helt klart.
– Men jag är även intresserad av att släppa det gamla materialet på riktigt, påpekar Kasra. Vi får se vad som händer.
Foto: Samuel Isaksson
Avslutningsvis frågar jag om de har några tipsa om andra intressanta Göteborgsband. Tips är alltid välkommet. Kasra pekar mot armen och visar upp ett SPR!-märke. Ett passande tillfälle att runda av.
På fredag spelar de minst sagt svårgooglade banden Boys och STANDARD. på Oceanen. Det kommer att bli en kväll att minnas. I DJ-båset hittas bland annat Pomona Dream + HYMN-skribenter.
