Ultimate Painting – pressbild
Kristoffer Nilsson besökte Liverpool International Festival Of Psychedelia förra helgen. Här är hans rapport från lördagen.
Lördagen inleds tidigt. Redan klockan 13:00 står det första bandet på scen och min festivaldag börjar en timme senare med det relativt nya Londonbandet Tangerines. Det är en perfekt start och de spelar båda mina favoritlåtar ”Long Way Home” och ”You Look Like Something I Killed”.
På en av de mindre scenerna blir det sedan amerikanskt i form av Chuck Johnson som, ensam med sin Fender Stratocaster, skapar magi. Om man ska anmärka på något så är det en virveltrumma i bakgrunden som är ”felinställd” så virvlarna flyger fram och tillbaka i lokalen tillsammans med de vackra gitarrslingorna.
Därefter följer en intensiv period då spelschemat är, minst sagt, fulltecknat. En av festivalens stora höjdpunkter för min del står på scen redan klockan 16:00 i form av Ultimate Painting. Deras två plattor har verkligen nått mitt hjärta och jag såg dem för första gången i Amsterdam i mars i år. Eftermiddagens spelning gör knappast någon besviken och bandet, som för övrigt släppte en ny platta härom dagen, fortsätter gå från klarhet till klarhet. Bland annat spelas underbara ”Riverside”, ”(I´ve Got The) Sanctioned Blues”, nya singeln ”Song for Brian Jones” och när det hela avslutas med briljanta ”Ten Street” så glittrar nog till och med den mörka katedralen i solskenet en bit bort. Jag pratar med två britter efter spelningen, frågar vad de tyckte och den ena säger kort och gott: “brilliant, brilliant, brilliant”. Ja, jag tror faktiskt inte att jag kan summera det bättre själv.
Direkt därefter är det dags för en annan höjdpunkt. Ulrika Spacek bildades i Berlin 2014 och detta Londonband släppte tidigare i år en fantastisk platta. Spelningen är om möjligt ännu bättre än plattan då låtarna verkligen lyfter ytterligare ett snäpp på scen. Konsertens höjdpunkt är dånande ”Beta Male” och ”I Don’t Know”. Ulrika Spacek vill jag höra mycket mer av framöver.
Ett traditionellt ämne att diskutera i samband med festivaler är maten så vi gör väl det ett tag. Mellan de gamla fabriksbyggnaderna finns en asfalterad väg och utmed denna står små matstånd. Jag testar lite olika grejer, men det är faktiskt inget lyckat. En tämligen smaklös pizza för sju pund, något som kallas för halloumi fries för fem pund förstörs av en märklig sås – så det enda som känns helt säkert är en traditionell osttoast i liknande prisklass, och det funkar. Drycker köps efter att man har växlat pengar mot små plastbrickor som man sen lämnar i baren.
Eagulls från Leeds släppte plattan Ullages tidigare i år och den har snurrat många varv hos mig sedan dess. Jag gillar den mycket och såg bandet i samband med Way Out West på Nefertiti, men det var en spelning som jag lämnade med ganska stor besvikelse. Jag vill självklart ge dem ytterligare en chans, men även denna gång når de inte riktigt fram till mig. De spelar onödigt högt och sången drunknar i ljudbilden där jag står. Fina ”My Life in Rewind” är dock ett lysande undantag.
Efter denna intensiva period är det betydligt lugnare schema och dags för ytterligare två brittiska band. The Lucid Dream skapar mäktiga ljudmattor och framför allt ”Bad Texan” håller på att lyfta hela byggnaden. The Moonlandingz som, om jag har förstår rätt, ännu bara har hunnit släppa en EP, spelar därefter och när de kommer till briljanta “Sweet Saturn Mine” står tiden verkligen helt stilla.
Acid Mothers Temple arkivbild. Foto: Viktor Wallström/ROCKFOTO
Japanska legendarerna i Acid Mothers Temple står sedan på tur. Ett helt ofattbart produktivt band som har släppt cirka 70 studioalbum. Konserten är magiskt inramad med en ljudbild som kan ha varit festivalens mäktigaste och man drivs verkligen med i deras mästerliga psykedelia. Efter konserten är det fem minuters allsång till tonerna av ”Na Na Na Na, Na Na Na Na, Heeeeeey, Goodbye” – väldigt vackert och lite oväntat.
Festivalkvällen börjar närma sig sitt slut för min del och jag går till den minsta scenen där Portland-bandet Wooden Indian Burial Ground ska spela. Det är dags för lite smutsig garagerock igen. När jag kommer dit är det fem minuter kvar tills de ska börja och det är bara 25 personer i lokalen. Jag upplever det som lite förvånande eftersom det ofta är viktigt att vara ute i hyfsat god tid för att få plats vid de mindre scenerna som endast tar in ca 150-300 personer. Det fylls dock på med folk efterhand och spelningen blir en av festivalens allra finaste. Full fart från början till slut och när de spelar ”Sad Mutations” så håller tegelstenarna i byggnaden nästan på att smulas sönder.
Det skulle kunna vara en perfekt avslutning på en enastående festival, men jag väljer ändå att avsluta brittiskt med Brightonbandet The Wytches som nog har festivalens vackraste bildspel där färgglada orkidéer rör sig runt på en rektangulär duk. Musikaliskt fint och en värdig festivalavslutning.
Sammanfattningsvis: jag har fått uppleva massor av fin musik i en härlig miljö och jag kommer med stor sannolikhet att åka tillbaka något annat år. Jag vill även passa på att hylla Liverpool, både som stad i allmänhet men framför allt som musikstad. Det var här Gerry & The Pacemakers sjöng hyllningar till floden Mersey och det var här som Merseysoundet föddes i början av 1960-talet. En av världens viktigaste musikgrupper föddes också här. The Beatles behöver så klart ingen presentation och det var mycket tack vare musiker som John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr som den psykedeliska musiken föddes och utvecklades till vad den är idag. På söndagen tar jag en sväng till Strawberry Fields där jag sätter mig en stund tillsammans med några vackra tankar och full av underbara intryck.
