Årets första oktoberdag fick ett minst sagt vackert avslut när Lund fick finbesök från Los Angeles. Albumaktuella Emma Ruth Rundle var visserligen inte huvudakt, men det räckte med ett kort framträdande för att övertyga.
Bara ett dygn efter att Rundles nya soloplatta Marked For Death släppts så öppnar hon för veteranerna och label-kamraterna Wovenhand på Mejeriet. Och på tal om veteraner så kan väl Rundle själv snart räknas till denna skara? Som medlem i indie- och postrock-band och projekt som Red Sparowes, Marriages och The Nocturnes har hon i varje fall ett extremt imponerande CV.
Marked For Death är Emmas tredje soloalbum under eget namn (instrumentala Electric Guitar: One inräknat) och uppföljare till makalösa Some Heavy Ocean som är min absoluta favoritskiva från 2014. Lyckligtvis har nya plattan funnits att förhandsstreama under veckan och flera av låtarna har redan lyckats leta sig in i hjärtegropen hos undertecknad. Det är med andra ord ganska enkelt för Emma att få pluspoäng i min bok.
Första halvan av spelningen framförs solo med en akustisk gitarr. Loopade introt “Some Heavy Ocean” och magiska “Arms I Know So Well” sätter agendan för vad som komma ska. Att Emma Ruth Rundle har en ängels röst märks extra mycket i dessa mer avskalade låtar. Men hennes främsta styrka är inte att hon sjunger “fint”, hennes absolut mest utmärkande egenskap är förmågan att både med gitarr och sång skapa intressant dynamik i låtarna. Detta gör att det aldrig någonsin blir tråkigt att lyssna till, varken live eller på skiva.
När hon sen greppar elgitarren och bjuder upp en skäggig medmusikant med fiol på scen lyfter konserten om möjligt ännu ett snäpp. Jag kan bara föreställa mig hur extremt knäckande det skulle ha låtit om vissa av låtarna framförts med fullt band (som på skiva), men både “Marked For Death” och “Heaven” låter ändå som om en kommit till himmeln (pun intended). The Nocturnes-låten “Grandmother Make A Steeple” likaså.
Den enda egentliga invändningen jag har är att spelningen är på tok för kort. I en bättre värld hade det varit Emma Ruth Rundle som var huvudperson denna kväll, men i min värld är hon det åtminstone. Därför ångrar jag mig inte ett dugg när jag skippar huvudbandet och istället tar tåget hem för att lyssna på de delar av Emmas katalog som jag ännu inte är så insatt i.
Bilden är från spelningen i Stockholm den 30 september.
