Liverpool International Festival Of Psychedelia – fredag

Pressbild The Hanging Stars

The Hanging Stars – pressbild

För några år sedan upptäckte jag Liverpool International Festival Of Psychedelia. Jag har efterhand sneglat lite på deras line-up och tänkt att det är en festival som jag verkligen vill besöka, och i år blev det av. Den 23-24 september var det dags och drygt 80 band och åtskilliga DJ:s var bokade till årets fest på Camp & Furnace.

Festivalen äger rum i några gamla fabrikslokaler som ligger några rejäla stenkast från mäktiga Liverpool Cathedral och det finns fyra scener samt ett galleri och lite annat runt omkring.

Fredagsprogrammet inleds vid 15-tiden och först ut för min del är The Hanging Stars från London en timme senare. Deras debutplatta, Over The Silvery Lake, som släpptes nyligen, är väldigt bra och spelningen kretsar mycket kring den. De avslutar den mycket fina spelningen med härliga ”The House On The Hill”. Det blir en riktig kanonstart på festivalen.

Det roligaste med denna festival är att den verkligen är internationell. Rena psychband och band med mer elektronisk eller garageinriktning kommer hit från hela världen och skapar en magisk helhetsbild. Det gör också att många band är nya upptäckter. Det mexikanska garagebandet Lorelle Meets The Obsolete som spelar efter The Hanging Stars är ett fint exempel på detta och även om jag inte kan några låtar så är det en strålande spelning och definitivt ett band som jag ska lyssna mer på framöver.

Därefter är det dags för italienska Go!Zilla som jag har lyssnat lite mer på. Deras fuzz/punk är full av energi och när bandet från Florens spelar ”Get Me Out of Here” så är det omöjligt att inte ryckas med. Det är helt enkelt briljant.

Festen fortsätter åt det hårdare hållet när japanska Minami Deutsch står på scenen en stund senare. Deras krautinspirerade musik dånar fram genom fabriksområdet och de inleder med senaste singeln ”Tunnel” (för övrigt släppt av fina Höga Nord Rekords). Även detta är en mycket fin spelning.

Pressbild La Luz

La Luz – pressbild

Samtliga scener är inomhus och alla är utsmyckade med en eller flera dukar där olika psykedeliska mönster visas genom projektorer. Huvudscenen, Furnace, har flera dukar och står man en bit bak i lokalen så är det mästerligt – inte bara ljudmässigt, utan även visuellt. Det skapar utan tvekan ett rejält mervärde runt hela upplevelsen. Ljudet vid samtliga scener är genomgående bra, men diverse tekniska problem förekommer.

En av kvällens höjdpunkter är Seattlebandet La Luz. Jag har haft förmånen att ha sett dem tidigare så det är med stora förväntningar jag går till Furnacescenen, men när de ska börja så är de inte där. Något har hänt som gör att de är försenade till området och de dyker upp med instrumenten ungefär tio minuter efter utsatt starttid. Då görs en blixtsnabb soundcheck och de är igång fem minuter senare.

Inledningsspåret blir instrumentala ”Hey Papi” som följs upp av ”I Wanna Be Alone (With You)” och ”With Davey” (samtliga från fjolårets fina platta Weirdo Shrine) innan det är dags för magiskt vackra ”Call Me in the Day” och ytterligare en låt innan det är slut.

Efter 18 minuter avslutas en av helgens finaste spelningar och det blir även festivalens kortaste gig. Trots den korta spelningen är jag väldigt nöjd, inte minst med deras låtval. De flesta spelningar är annars runt en halvtimme långa, ibland upp till 45 minuter men väldigt sällsynt längre än så.

Josefin Öhrn + The Liberation. Arkivild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Josefin Öhrn + The Liberation. Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Sedan är det dags för svenskt i form av Josefin Öhrn + The Liberation. Märkligt nog har jag inte lyssnat så mycket på dem, vilket är synd och det är något som jag redan har ändrat på. Josefin brottas med en jobbig rundgång under spelningen, men det är överlag en strålande spelning och det känns som hon tar England med storm.

På den lite mindre scenen i ”rummet bredvid” spelar sedan Liverpoolbandet The Stairs, ett band som jag lyssnade på för ungefär 20 år sedan, så det är kul att äntligen få se dem. Det är nog kvällens rockigaste spelning och när de spelar min favoritlåt ”Fall Down The Rain” i slutet så blir jag glad.

På samma scen är det sen dags för nästa svenska band. Dungen har jag haft förmånen att se några gånger och jag vill påstå att de är ett av landets bästa band, åtminstone i min värld. Denna kväll är jag särskilt nyfiken på att se hur engelsmännen tar emot deras låtar med svensk sång, och det visar sig att de gillar det. Dungen är så skickliga att de har inga som helst problem att trollbinda publiken. Spelningens höjdpunkt är vackra ”En gång om året” från fjolårsplattan Allas Sak.

Min kväll avslutas med Silver Apples som var aktiva redan i psykedelia-erans tidiga dagar i slutet av 1960-talet. Silver Apples har inspirerat åtskilliga musiker längs vägen till våra dagar, men musiken når inte riktigt fram till mig. Trots det är det en fin stund och en väldigt bra avslutning på en magisk första festivaldag.