Redan under 70-talets första hälft ansågs Stevie Wonder, trots att han bara var lite över 20 år (född 1950), vara en veteran. Han albumdebuterade redan som 12-åring och inte som någon egentlig barnstjärna utan som en märklig, genommusikalisk begåvning som utmanade de äldre genom att vara minst lika bra som dem.
Han släppte 14 album på 10 år fram till Music of My Mind (1972). Denna period i Stevies karriär kännetecknas mer av omedelbara hitsinglar än av kompletta och omistliga album. Och trots att det vanligen svängde något oerhört var musiken mer tidstypisk än direkt nyskapande. Men det skulle bli ändring på det.
Från Talking Book (1972) via Innervisions (1973) till Fulfillingness First Finale (1974) tog Stevie Wonder successivt steget från att vara en övermusikalisk hitmaskin till att bli soulmusikens största innovatör. Tematiken blev allvarligare, låtarna mindre medvetet anpassade till hitlistorna (som han ändå erövrade) men framför allt blev de musikaliskt och instrumentellt mer komplexa. Dessa tre skivor saknar svaga stunder och hade räckt för att gå till historien som en av de starkaste albumsviter världen har skådat.
Men det verkliga mästerverket hade fortfarande inte landat.
Numera är dryga två år inget anmärkningsvärt intervall mellan två album från samma artist. Men 1976 var det lång tid och för en som varit så extremt produktiv som Stevie Wonder var det en evighet. Det fanns flera skäl till dröjsmålet. Ett var att han funderat på att lägga av med musiken och flytta till Ghana för att jobba med handikappade barn. Det hade tveklöst varit ett lovvärt farväl, men musikhistorien hade inte blivit riktigt lika kul.
Nu blev det inte Ghana. Stevie skrev på ett nytt kontrakt med Motown och satte sig ner för att skriva vad som skulle bli kulmen på hans karriär som skivartist (jag är fräck nog att gissa att han inte kastar ur sig fler mästerverk) – dubbelalbumet Songs In The Key Of Life.
Stevie svävade inte bara på kreativa moln, han hade successivt också utvecklats till en perfektionist av sällan skådat slag. Över 130 musiker deltog under inspelningarna, som försenades gång på gång för att huvudpersonen hela tiden hittade detaljer att rätta till. Enligt ögonvittnen glömde han ofta bort att sova och äta och satt uppe långa nätter för att finputsa på låtarna, medan hans medarbetare kollapsade av utmattning.
Den 28 september 1976 släpptes albumet till slut. Det gick direkt upp till förstaplatsen på den amerikanska försäljningslistan och blev kvar där året ut. Songs In the Key Of Life blev en publiksuccé, men ännu mer blev den kulmen på Stevie Wonders konstnärliga gärning. Och trots att så många musiker deltog under inspelningarna finns det inget i resultatet som säger annat än att det är ett enda musikaliskt geni som ligger bakom praktverket.
De 21 låtar som finns på albumet (inklusive en bonussingel) är en sällsynt uppvisning i livsbejakande, smittande soul/funk med rakt igenom starka melodier och influenser från alla tänkbara och otänkbara håll. Produktionen innehåller allt och lite till.
Många av låtarna handlar om kärlek och relationer, men många har även politisk tyngd, utan att det görs avkall på den musikaliska euforin. Songs In The Key Of Life gavs ut det år USA fyllde 200 år som nation, och följaktligen fylldes media av gamla berättelser om presidenter och krigshjältar. Låtar som ”Black Man” och ”Village Ghetto Land” fungerade därför som en alternativ historieskrivning till den vita historia som jubileet berättade. Songs In The Key Of Life var inte primärt tänkt som en politisk skiva, men kontexten gav den en inte obetydlig laddning.
Jag skulle kunna gå igenom alla de 21 sångerna i livets tonart en efter en och förklara deras respektive storhet, men jag låter de som inte har fördjupat sig tidigare att sätta sig in i skivan själva.
Betydelsen den haft musikaliskt för andra går inte heller att förbise. ”Sir Duke” (skriven till Duke Ellington) och ”I Wish” blev de stora hitlåtarna. Sistnämnda låt blev till ”Wild Wild West” i Will Smiths händer, bara några år efter att Coolio använt ”Pastime Paradise” för att få en världshit med ”Gangsta’s Paradise”. Prince kallade en gång skivan den bästa som någonsin spelats in och ansåg den en viktig influens under delar av sin karriär. Listan kan göras lång.
Trots att jag tycker albumet är av högsta klass rakt igenom är det två låtar, som följer efter varandra, som jag oftast återvänder till. Två av skivans längsta spår. ”As” följt av ”Another Star”. De släpptes båda som singlar men var antagligen för långa för att funka som sådana – deras kommersiella framgång blev högst begränsad. Men i en albumkontext är de oerhörda. Båda växer successivt från verser via refränger till hysteriska outron – allt till ett underliggande groove som saknar motstycke.
När jag får den omöjliga men återkommande frågan vilken som är den bästa låt som någonsin spelats in överhuvudtaget brukar jag svara ”Another Star” – det är ett svar jag alltid kan stå för. Speciellt det mer än fyra minuter långa outrot, där det trots att det redan svänger sanslöst hela tiden fylls på med mer energi, är något av det största och mest upplyftande musikhistorien har upplevt.
All den kreativitet som låg bakom Songs In The Key Of Life växte emellertid till en gigantisk bubbla som sprack. Trots att Stevie Wonder bara var 26 år när albumet gavs ut har han aldrig kommit nära att göra musik av samma episka proportioner efter det. I enstaka låtar möjligen, men under de 40 år som förflutit har han bara släppt ytterligare åtta album (av varierande kvalitet) och under de senaste 20 åren bara ett. Men det är en annan historia.
Idag är det alltså 40 år sen Songs In The Key Of Life släpptes. Det firar vi genom att lyssna på den.
