Det var med shoegazepoppen på 23 (2007) som Blonde Redhead fick sitt genombrott. Den New York-baserade trion, bestående av italienska tvillingbröderna Simone och Amedeo Pace och japanska sångerskan Kazu Makino, har dock varit verksam sedan 1993 och skivdebuterade bara två år senare på Sonic Youth-trummisen Steve Shelleys etikett Smells Like Records. Och den som har lyssnat mer än 30 sekunder på någon av deras 90-talsskivor vet redan att Sonic Youth är en viktigt referens för hela deras första decennium.
Boxen Masculin Féminin dokumenterar Blonde Redheads tidiga år. Tiden som ledde fram till att de antog sin nuvarande skepnad som trio på 1997 års Fake Can Be Just As Good – en titel som på sitt sätt kan sammanfatta hela deras karriär. För Blonde Redhead har aldrig varit innovatörer. Snarare har de genom åren lånat idéer från sina förebilder och utfört dem lite snyggare, med mer finess och skärpa, än sina kollegor.
Masculin Féminin innehåller de två första skivorna Blonde Redhead och La Mia Vita Violentia (båda utgivna 1995), sjutummare, outtakes, demos och liveinspelningar från samma period. Det är slående hur fullständiga de lät redan då. Från första början hade konstskoleeleven Kazu Makino även en klar idé om estetiken.
Debutalbumet är på sitt sätt ganska typiskt för den våg av skramlig melodiös amerikansk indierock som vällde ut från MTV:s Alternative Nation under 90-talet. Fast ändå inte. Under ironins årtionde antog Blonde Redhead en totalt ironibefriad hållning. De konstnärliga ambitionerna var högre och de kom ofta att beskrivas som en ”humorlös” och allvarligare släkting till Sonic Youth (”now that’s really working hard at not smiling”).
En vemodig aggressivitet vilar över hela Blonde Redhead. Från Amedeos inledande skrik över de gnissliga gitarrerna i ”I Don’t Want U” till Kazus avslutande solonummer ”Girl Boy”. Musikaliskt hade de vid den här tiden närmre till kompisarna i posthardcorebandet Fugazi än till My Bloody Valentine.
Att bandnamnet Blonde Redhead togs från en låt av Arto Lindsays ikoniska no wave-band DNA, skvallrar om kärleken till dissonanta gitarrer. Men med bröderna Pace, två skolade jazzmusiker, i sättningen kom soundet även att färgas av en teknisk skicklighet som fick dem att sticka ut i en genre starkt präglad av DIY-ideal.
Det var dock på andra albumet La Mia Vita Violentia som de olika beståndsdelarna verkligen föll på plats. Plattan framstår så här i efterhand som det bästa Blonde Redhead gjorde under 90-talet och som ett av decenniets bästa och mest förbisedda skramliga indiealbum. Låtar som ”Violent Life” och ”Down Under” kom inte att överträffas förrän nio år senare med sorgesångerna på storslagna Misery Is A Butterfly. Det här var även den period i Blonde Redheads historia då de som flitigast utnyttjade kontrasterna mellan bandets två röster: Kazus bitvis otyglade råhet mot Amedeos mjukare sångstil.
Bland de alternativa tagningarna finns bland annat en tidig version av b-sidan ”Slogan” och en no wave-stökig ”Harmony”. Generellt låter det något mer opolerat om de outgivna numren. Bland de verkliga guldklimparna hör hjärtskärande ”Jet Star” och tidiga singeln ”Big Song” där Kazu upprepar raderna ”let go off my blonde/let go off my red” till en av deras mest självklara melodier. Kanske är det rimligt att anta att det var där någonstans de hittade sitt bandnamn.
[Numero Group, 30 september]
