Stockholmsbaserade jazzpopbandet Pombo har sedan starten för sju år sedan stått upp för allas lika rättigheter. De har inte varit rädda för att ventilera samtidens orättvisor. “Om bomben föll” från 2014 är ett talande exempel (finns med på skivan Faller du så faller jag).
Tidigare i år släppte Pombo sanningssägande singeln “Lampedusa” och det är en av de starkaste låtarna som [någonsin] spelats in med flyktingkrisen som bakgrund. Texten sätter fingret på vår tids ignorans och ljudbilden vibrerar av frustration och hopplöshet. Marie Hanssen Sjåvik sjunger med smärta om ett hav fyllt av tårar och Anna Högbergs saxofon river upp sår som vägrar att läka.
Pombo – portugisiska för duva – ger upphov till reflektion. Singelomslaget pryds av fåglar och ger en känsla av flykt. Det kan även röra sig om flyttfåglar, som till skillnad från flyktingkrisens kvinnor, män och barn väljer att hitta ett “nytt” hem. De är helt enkelt fria. För alla som tvingats hemifrån är situationen ohållbar och utvecklingen är smärtsam att följa. Vi som är fria som fåglar borde vara villiga att tumma på vår välfärd, men situationen är den motsatta.
Främlingsfientligheten har tagit plats i svenska vardagsrum. Allt fler lyssnar på Jimmie Åkessons sanningar om sakernas tillstånd, vilket späder på ilskan, hatet och ignoransen, med resultatet att de svaga görs ännu svagare. Den vite mannen – orsaken till århundraden av förföljelser och missförhållanden – står i främsta ledet, för att med näbbar och klor bevisa att de andra är orsaken till samtidens problem. Och dessa män ser sig som demokratins förkämpar.
På den italienska ön Lampedusa har frågan om människors lika värde ställts på sin spets. Sedan 2009 har båtflyktingar tagit sig till denna yttersta gräns för Europa och de har främst mötts av europeisk självupptagenhet – i likhet med andra platser i Europa har flyktingförläggningar bränts ner (antar att det handlar om att slå vakt om sina demokratiska rättigheter). I svenska vardagsrum har människor följt denna utveckling som tagit liv efter liv, ändå stiger SD:s siffror efter varje mätning. Ekvationen går inte ihop.
Medlemmarna i Pombo är inte ensamma om att oroa sig över dagens främlingsfientlighet, men till skillnad från många andra de har valt att göra något åt saken. De har bland annat låtit intäkterna av “Lampedusa” gå oavkortat till nätverket Imäi [Ingen människa är illegal] och deras arbete för papperslösa i Sverige. Initiativ som detta skapar positiva förebilder. Det behövs. Efter att ha ordnat galor och tillställningar, har vårt avlånga land slutit sig inåt igen. Tycker att alla borde se Gianfranco Rosis dokumentärfilm Bortom Lampedusa.
Bandets tredje album Blåmärken följer inslagen linje; i samarbete med den österrikiska musikern Christof Kurzmann och konstnären Andreas Eriksson har Pombo kommit att skildra vår tid där blåmärken står som symbol för alla som inte fick komma med på tåget. De som är bortom all räddning.
Albumspåret “Vad är du rädd för?” ringar in svenskens rädsla för det främmande, de som inkräktar på den privata sfären. Texten sätter fingret på vår tids bristande medmänsklighet och ger en förklaring till varför tidskrifter som Nya Tider håller på att bli rumsrena. En tidning att läsa i vardagsrummet.
Imorgon släpps Blåmärken på skivbolaget Queenside och releasefesten sker på Tellus i Stockholm.
Speldatum:
24/9, Tellus, Stockholm
30/9, Klubb Impuls, Göteborg
21/10, Inkonst, Malmö
22/10, Klubb Mementofestival, Eskilstuna
29/10, Café Å2, Järna
