I december 2015 anordnade Havtorn Records en kväll med tre band på kallbadhuset vid Ribersborg i Malmö. Jag gick dit för att se Brigaden och Gordon, två band som jag lyssnat mycket på och gillar skarpt. Men det spelade alltså ett tredje band också, ett band som för mig dittills var obekant. En frijazzduo vid namn Medi.
Medi charmade mig fullständigt. Inte bara för att det lät bra, utan ännu mer för att de på ett påtagligt sätt blandade in humor i föreställningen. Scenen och instrumenten utgjorde bara en del av rekvisitan, även delar av inredningen i lokalen togs i bruk. Eller som de själva uttrycker det: Vår friformsrörelsejazz har en visuell dimension, då vi använder oss av rummet vi befinner oss i och av rörelser. Allt i vår väg kan bli musik.
Nu släpper Medi sitt andra album och jag träffade duon för en intervju.
Medi består av Emeli Ek på trummor och allehanda skrammel (vilket förutom slagverk och pajformar, med mera, kan innebära en stor del av spelställets inredning) och Ida Karlsson på huvudsakligen saxofon och klarinett. De möttes då de båda pluggade jazzlinjen på Skurups folkhögskola innan de startade sin duo 2007.
Efter att ha släppt sitt första album, v. 17, 2012 kommer nu deras andra – Medi Möter Mattias Hjorth/Fredrik Ljungkvist och Oskar Schönning. Det har kommit till på ett allt annat än konventionellt sätt.
Ida: – Det var ett stort projekt vi höll på med som vi kallade ”Medi möter”. En konsertserie. Tanken var att vi skulle spela med en eller två gäster på olika platser i Malmö. Gärna oväntade ställen för att möta ny publik. Bland annat spelade vi på Triangelns tågstation.
Emeli: – Det skulle vara ställen vi aldrig spelat på, eller ställen dit annan än vår vanliga publik går. Möten var i fokus. Det var åtta konserter totalt, varav vi spelade in två och det är de som finns på skivan.
Hur mycket av det ni spelar är skrivet på förhand respektive ren improvisation?
Emeli: – Generellt spelar vi oftast låtar eller kompositioner, men inte alltid. Första skivan är verkligen kompositioner. Men det som kommer ut nu är en mix mellan våra kompositioner, gästernas kompositioner och fria improvisationer som skedde i stunden. Så vi har plockat ut grejer som vi tyckte lät bra. Och bollat lite med Havtorn, som släpper skivan, om vad de tyckt.
Ida: – Vi träffade musikerna en gång innan varje konsert, vanligen dagen innan. Upplägget var att de skulle komma med en idé eller låt, och vi skulle komma med en idé. Och på varje konsert hade gästen ett solo, och vi hade ett solo. Och däremellan tog det olika vägar vid olika tillfällen.
Det känns som ni får mycket infall. Att det blir lite annat än vad som var tänkt från början.
Ida: – Det är nån slags kärna i det vi gör. Att vi säger ja.
Jag nämner konserten på kallbadhuset, hur jag inte kan släppa den för att jag hade så roligt. Och undrar hur humor blivit en del av Medis konserter.
Ida: – Det är som att i begynnelsen, när vi spelade, var vi mest en duo med sax och trumset. Som spelade låtar och improviserade. Det var väldigt befriande för mig eftersom allt var tillåtet. Så uppstod det massa ljud som jag inte tidigare visste att jag kunde spela på saxen och det har ju lett till massa skratt under repetitionerna.
Ett filmklipp på Facebook understryker detta. Under Ystads jazzfestival i år körde Medi runt i stan och spelade jazz i en bil.
Ida: – Festivalen kontaktade oss och ville ha ett band som spelade i bilen. De tyckte vi skulle passa perfekt. Jag körde långsamt på gågatan och Emeli spelade hela tiden. Det var lite otäckt med cymbalen som stack ut genom rutan.
Emeli: – Och så stannade vi och Ida tog fram saxofonen och så spelade vi lite i bilen och på väg ut och lite utanför och sen körde vi vidare. Vi sa aldrig ”tack så mycket” eller inväntade applåder utan körde bara vidare.
Medi spelar alltså, både som duo och ibland med gäster, för en vuxen publik. Men de ger också väldigt uppskattade barnföreställningar.
Emeli: – Vi har två parallella spår i vår verksamhet som Medi. Dels är det detta som vi släpper nu, med en färgrik scenoutfit med hattar där vi går in och gör en väldigt visuell grej. Sen gör vi även barnföreställningar som inte alls ser ut så visuellt som när vi spelar inför vuxen publik, men det är samma musik och det är samma lekfulla synsätt på musik. Men det är mer förpackat i ett slags föreställningsformat som passar barn.
Ida: – Och det inspirerar oss att ta det vidare och vara lekfulla även inför en vuxen publik.
Emeli: – I det att vi rör på oss mycket och utforskar rummet.
Ida: – Vi har två barnföreställningar som vi spelat ganska länge och fortfarande spelar. Vi har gjort nästan 200 föreställningar på 2 år. Det är kul, man har ingen aning om vilken publik man möter. Jag kan tycka det är roligast när man kommer till en grupp med barn som inte verkar kunna sitta still eller inte verkar intresserade. När man kommer till ett kaos. Och sen när vi sätter igång och lyckas fånga dem – de börjar lyssna eller dansa – det är så fint.
Det där med att utforska rummet är intressant. När jag såg er bankade du, Emeli, mer på annat än på dina trummor!
Emeli: – Så kan det bli. Det beror på hur scenen ser ut, vem man spelar med, vad publiken gör och så vidare.
Intervjun görs på ett kafé i centrala Malmö och jag undrar om det finns musik att hitta här. Emeli tar en sked och börjar plinga lite på glaset och isbitarna som ligger däri.
Emeli: – Det här är bra ljud. Det funkar!
Ida: – Det är nog en generell musikergrej. Att när man går på stan och hör en bil som bromsar så blir det ett ackord.
Emeli: – Men jag måste stänga av det där ibland. Det finns i mig att leta ljud, men det går inte att ha på hela tiden. Jag tror verkligen inte att jag är unik i vardagen att höra musik i vardagstoner. Som när jag åt frukost i morse så var det nåt som lät fint i porslinet.
Hur kan man ta konceptet vidare?
Emeli: – Vi har massor med planer på det. Man får hålla utkik. Men vi fick stöd från Kulturrådet i år att skapa en ny barnföreställning. Vi jobbar parallellt med de båda spåren hela tiden.
Både Ida och Emeli spelar i åtskilliga andra konstellationer. Så många att Ida nästan håller på att glömma någon av dem när jag frågar.
Ida: – Jag spelar med en folkmusiker i en duo som heter Gursus. Sen är jag med i Kathrine Windfeld Big Band i Köpenhamn. Vi har släppt en skiva som heter Aircraft. Och så har jag Ida Karlsson Quartet. Vi har släppt två skivor, legat lite i dvala ett tag men nu är vi igång igen. Och jag spelar med ett swingband som heter Who’s Your Mama, där Jenny Nilsson från Cure-a-Phobia sjunger. Sättningen där är ganska speciell. Det är bas, gitarr, trummor och sång samt saxofon och viola. Sen spelar jag även med ett nytt projekt som heter South Of Sweden Jazz Orchestra, ett storband med Peter Asplund som konstnärlig ledare. Ett Växjöprojekt.
Emeli: – Jag spelar slagverk och körar i Sister Fay (ett band som är ganska väletablerat på Malmös livescen, författarens anmärkning). Jag spelar även i The Bandettes, ett “scandicanaband”. Och så ska jag börja spela i ett nytt band som heter Lakely. Och solo som slagverkare och trummis.
Den 9 oktober har Medi releasefest på Victoriateatern i Malmö. Då kommer samma gäster som på skivan att gästa, vilket som skivtiteln antyder innebär Oskar Schönning samt duon Fredrik Ljungkvist & Mattias Hjorth.
Ida: – Sen ska vi spela med Lindha Kallerdahl i höst. I Göteborg. Det kommer bli fint. Vi har försökt få till något med henne länge och nu blir det av. Det känns stort.
Överhuvudtaget verkar Medi ta sig fram väl genom att maila folk de vill samarbeta med. Flera av musikerna som de spelat med under Medi möter kände de inte tidigare.
Emeli: – Det är aldrig fel att fråga om man är sugen att spela med någon. Man kan inte få mer än nej. De flesta musiker gillar nya möten – att få nya inputs, nytt nätverk och ny musik.
