Det är en inledning som lovar mer. En takt som känns tyngre för varje slag. Dunk! Dunk! Dunk! En frontman med den imponerande förmågan att sjunga som en frustande häst (ingen kan likt Carson Cox utsmycka sina konsonanter med djupa ”Frrrrphs!”-ljud). ”Flowers of Sex” är helt enkelt ett förbannat mäktigt sätt att öppna ett album på.
Sedan blir det måndag.
Merchandise, ett band som peakade musikaliskt redan 2012 men som börjat väcka publikt intresse först de senaste två åren, kan ju bättre än så här. På nya A Corpse Wired for Sound är övergången från första till andra spåret som att komma tillbaka från semestern. Eller ja, det är som att komma tillbaka från semestern och mötas av insikten att ingen har mailat till dig medan du var borta men att du ändå måste stanna på kontoret för att det liksom förväntas att man gör så. Låten är tråkig, med andra ord.
På amerikanernas senaste verk varvas höjdpunkter med vardag på ett sätt som gör helheten ojämn. Här finns de oväntade Arcade Fire-stråkarna i ”Right Back to the Start” (höjdpunkt!). Här finns även det där flytande indierocksoundet som är så självklart Merchandiseskt att bandmedlemmarna skulle kunna använda det som ID-handling (”Lonesome Sound”, också höjdpunkt!). Tyvärr finns här även en och annan skapelse som jag efter många lyssningar fortfarande inte ens kan nynna på.
När rockorkestern från Tampa når sin fulla potential skapar den illusioner om eviga låtar. ”I Will Not Sleep Here”, skivans näst sista spår, är mellan två och tjugo minuter långt. Svårt att specificera sig mer än så. Det är en värld så skön att svepas in i att tystnaden när musiken väl tagit slut låter som alarmklockan du vaknar av 06:30 en tisdag i oktober.
Du kliver upp ur sängen. Går till badrummet. Ser dig själv i ögonen och tänker: ”Jag sov gott, nu ska jag till jobbet och snart är det lördag igen. Varför påminner det mig om ett album jag hörde en gång?”.
[4AD, 23 september]
