Det finns en historia av politiskt inkorrekta bandnamn inom postpunk-genren. Joy Division tog sitt namn från bordellverksamheten i nazisternas koncentrationsläger och Gang of Four annekterade smeknamnet för en grupp ledare inom Kinas kommunistparti. Förra året släppte det kanadensiska postpunk-bandet Viet Cong sitt självbetitlade debutalbum. Efter upprepade kontroverser kring namnet valde man förra året att byta namn till det betydligt mer neutrala Preoccupations.
För andra gången på drygt 1,5 år släpper man nu således ett nytt självbetitlat album. Namnbytet till trots är det inte direkt en nystart för bandet, tvärtom fortsätter man i samma musikaliska riktning som utstakades med föregångaren. Skillnaden är att det nu låter mognare, mer fokuserat och som ett tydligt steg framåt. Det handlar fortfarande om en blandning av postpunk och krautrock där den främsta skillnaden nu är att Matt Flegals gutturala stämma har placerats betydligt närmre musikens centrum. Sången ligger längre fram i mixen och det är tydligt att Flegal numera känner sig betydligt mer bekväm som sångare. I stor utsträckning är det hans oförbehållsamma uppriktighet som är albumets kärna.
Inledande ”Anxiety” är en obekvämt ärlig skildring av den där typen av tryckande ångest som inte tar sig uttryck i en panikångestattack, utan snarare ligger och gnager i bakhuvudet dag ut och dag in. Den typen av ångest som smyger längst bak i hjärnan och sakta trubbar ner övriga känslor till en klump av likgiltighet. Att låten sedan glider över i andraspåret ”Monotony”, som beskriver den apati likgiltigheten resulterar i, ger en ganska tydlig bild av vart albumet är på väg. ”You can’t be happy everyday” konstaterar Flegal i efterföljande ”Zodiac”, innan han utvecklar det vidare, ”To be in a complete state of conciousness is completly intolerable”.
Den 11 minuter långa ”Memory”, som gästas av Wolf Parades Dan Boeckner, utgör skivans centrala punkt. Mycket av låtens storhet ligger i kontrasten mellan Flegals jagade stämma och Boeckners betydligt mer sansade dito. Efter Flegals emotionella sammanbrott under skivans inledande låtar uppenbarar sig Boeckner som en voice-of-reason, en lugnande röst i samma bakhuvud som den där gnagande ångesten etsat sig fast i.
Musikaliskt låter det fortfarande som att bandet har kört musiken genom en cementblandare, men på ett betydligt mer kontrollerat sätt än på föregångaren. Ljudbilden är mer städad, utan att för den sakens skull tappa i intensitet eller volym. Många av låtarna drivs fortfarande snarare av trummor och bas än av gitarr och de drone-aktiga syntharna får emellanåt sällskap av relativt melodiska synthslingor.
Instrumenteringen låter fortfarande som en furiöst arbetande maskinpark och vid något tillfälle är jag förhållandevis säker på att jag hör en svarv någonstans i bakgrunden. Trots detta tappar man aldrig fokus och blir ostrukturerade. Mycket av dynamiken i musiken kan bandet tacka trummisen Mike Wallace för, bara trummorna på ”Degraded” är värd halva entrépengen.
Med tanke på att större delen av skivan handlar om kampen mot tanken och kontrollen över det egna psyket är det på något sätt befriande att skivan avslutas med de två musikstycken som är mest upplyftande i skaran. Både ”Stimulation” och ”Fever” illustrerar en kampvilja och framåtrörelse som indikerar att situationen kanske ändå inte är helt hopplös. Åtminstone inte hela tiden.
[Jagjaguwar, 16 september]
