Dr. Octagon, Black Elvis, Dr DoooM. Kärt barn har många namn men alla vet nog att det är hiphop-legendaren Kool Keith vi talar om.
Jag har länge varit ett fan av Kool Keith och alltid ansett att han är väldigt underskattad (även om han räknas som en pionjär). Han har ofta blivit förbisedd. Kul nog har det blivit mer uppmärksamhet under de senare åren; det har varit många intressanta samarbeten som t.ex. plattan El Dorado Driven med Teddy Bass och förra årets fullängdare tillsammans med L’Orange Time? Anstonishing! – som blev första plattan för Mello Music Group. Så när nu en Kool Keith-soloplatta släpps via samma bolag är jag på helspänn.
Jag kanske gör fel att genom att paradoxalt nog förvänta mig det oväntade av Feature Magnetic, som att Kool Keith skulle ändra stil bara för att han släpper via Mello Music Group. Kanske beror det på att MMG ofta har något som klingar gemensamt hos sina artister och producenter. Kool Keith verkar dessvärre inte ha tagit till sig denna klang, utan håller fast vid det igenkännande sound som bara han kan förmedla.
De kryptiskt sexuella och ofta humoristiska texterna tillsammans med den där bastonen från ett gammalt piano som nästan låter som om någon slår med hammare på tangenten. Detta är på både gott och ont i min bok. Självklart är det kul att Kool Keith lyckats hålla sitt sound intakt under alla dessa år och att det fortfarande funkar vare sig det är 1996 eller 2016, men å andra sidan är det just det – det är inga nya element som blandas in. Ingen wow-faktor (om jag får vara så fräck) med något vågat.
Det är som vanligt förutom att albumet gästas av ganska många roliga gästrappare – MF Doom, Mac Mall, Necro, Dirt Nasy, Ras Kass och många fler. Men överlag är skivan inte bättre än helt ok. Den funkar men inte mycket mer.
[Mello Music Group, 16/9]
