Robert Hurula Pettersson fyller 37 den 8 november. Ålder är dock bara en siffra och Hurulas andra album i eget namn fångar både ungdomligheten i ett trasigt Broder Daniel och medvetenheten i ett vuxet Avantgardet. Musiken slår tillbaka som en stenhård rekyl och texterna massakrerar bilden av det perfekta Sverige. Singeln ”Sand” – vänsterpolitik med attityd – raserar och plattar till, vilket ger bistra framtidsutsikter utan hopp. Ljudbilden sveper som en kall vind över en öde strand. Hurula står ensam kvar medan ”Till slut…” ringer i öronen…
Ovanstående text räcker som beskrivning av Vapen till dom hopplösa, men det finns givetvis mycket mer att säga. En sak som ålder genererar är erfarenhet och Hurula har sedan tiden med Regulations, The Vicious, Masshysteri och The Lost Patrol Band lärt sig att blanda hårt med mjukt för att fånga den rätta balansen. Personligen tyckte jag att debuten Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för kändes lite tam – saknade attacken och gnisslet. Livespelningarna uttryckte något helt annat och det är denna atmosfär som genomsyrar de nya låtarna.
Instrumentala öppningslåten ”Rundgång” fick mig dock att backa ett par steg – att döpa ett spår till ”Rundgång” gav mig nattsvarta bilder av en finnig tonåring som precis upptäckt Sonic Youth (det hjälper inte att Hurula har en väldokumenterad rundgångs-fäbless). ”Ont som jag” fick mig genast på andra tankar, men känslan satt fortfarande i, men ”Helvete här” jagade bort alla tvivel. Hurula har lärt sig att skriva schlagerstora refränger med blod och svett, och det gör denna skiva till en av årets bästa. Visserligen kan jag sakna humor och självdistans, men det är svårt att få allt.
[Universal, 23 september]
