”Jävla ballad! Jag går och pissar”. Staffan vänder demonstrativt på klacken och går. Han uppskattar tydligt inte Yobs Unforgiven-flirt ”Marrow” och jag får se andra halvan av tjugominuters-biten utan mitt sällskap. Resten av Oregon-trions set är inte lika radiovänligt. Deras tunga doom släpar sig fram och tillbaka över scenen, men inte utan sväng och höft. Dansvänligt är det kanske inte direkt men en vill likt en slö bobblehead röra på huvudet. Hytta med näven när det blir extra gött.
Det blir ofta extra gött. Inledande ”Ball Of Malten Lead” är rejält medryckande på något konstigt vis och följande ’Atma’ är exakt så hård som jag vill ha min doomsludge. Eller, snarare exakt så hård som jag vill ha min rock.
Bäst blir det när Yob dönar, som vi sa i Alingsås i början på nittiotalet. Det vill säga skjuter onödigt hårt och frontmannen Aaron Rieseberg lägger hela sin imponerande Yngwie Malmsteen-hydda bakom Neurosis-vrål till blytunga krossriff snarare än nyss nämnda ”Marrow” som sveper med finstämd gitarr och något renare sång.
Det är bra med folk här ikväll. En bidragande orsak kan vara att supporten Black Cobra är minst lika intressant som huvudakten. Att duon likt ett idévärldens Johnossi kan skapa så mycket tryck, oljud och ös med endast trummor och en gitarr är om inte häpnadsväckande så i alla fall oerhört imponerande.
