Efter auktioner, stumfilmskonserter och ett besök på Malmö Opera är bob hund aktuella med ett nytt album. Bland gitarrer och synthar i en studio i Malmö berättar Thomas Öberg, sångare och låtskrivare, om processen bakom skivan och att samhället mer och mer börjat likna en bob hund-text.
– Det finns kaffe i köket. Lukta på mjölken bara, den kan ha blivit sur. Thomas Öberg flänger fram och tillbaka på Tambourine Studios i Malmö. Han håller egentligen på att avsluta en annan intervju (”han andre killen var sen, hade tappat bort sin plånbok”) men lovar att de är klara alldeles strax.
Dödliga klassiker, bob hunds åttonde album i ordningen, kom till efter ett samtal från Svenska Grammofonstudion i Göteborg.
– De ringde och frågade om vi ville komma förbi, så vi började åka dit med lite jämna mellanrum och med lite blandat resultat, säger Thomas när vi en kort stund senare slår oss ner i varsin soffa.
Utan någon aning om hur det skulle gå gick bob hund in i studion för att spela in och det tog ett tag innan saker och ting lossnade.
“Vi är som ett barn som måste läsa läxan fem gånger för att fatta att ett plus ett blir två”
– Ibland lät det så jävla dåligt att det var helt otroligt. Jag tror att de i studion inledningsvis var lite besvikna på oss, att de bara skulle sätta upp instrument och grejer och så skulle vi komma in och så skulle allt bara bli bra. Men så har det aldrig varit. Vi är som ett barn som måste läsa läxan fem gånger för att fatta att ett plus ett blir två.
Att som band hålla sig relevanta i 23 år är inte det allra lättaste. För bob hunds del har det dels betytt att anpassa sig efter vad som händer i samhället men också att ta till vara på det vardagliga, meningslösa och tragikomiska.
– Vi lyckades inte med att bli chefer, basketproffs eller något annat man ska göra för att vara en typisk man. Men jag tycker att, under åren, så har samhället mer och mer börjat likna en bob hundtext. Det är kanske inte alltid så bra men det har gett oss chansen att fortsätta. Det är inte lika sjävklart att man ska vara en riktig man i 190 kilometer i timmen längre, säger Thomas.
Med föräldrar uppväxta på 60-talet har han sett många vuxna som sopat saker under mattan, supit i hemlighet och mörkat saker. Istället är det nu vanligare att känslor som tvivel, oro och sorg får komma fram och för bob hunds del är det viktigt att det ska få synas.
– Sen har det ju hänt saker som vi inte har bett om, lågkonjunkturer och sådana saker som gör att folk kan relatera till humoristiska texter om att man inte har några pengar, säger Thomas. Man kan hämta näring ur sådana rätt meningslösa ögonblick. Någon har gjort slut med en och man sitter i en busskur och stirrar med glasblick. Ett visst antal människor har dragits med allt det här och gett oss en chans.
Om det är sådana berättelser som bob hund ska syssla med kan Thomas inte riktigt svara på. Däremot menar han att man inte ska bortse från chansen att påverka. Att starta ett spretigt rockband tillsammans med några kufar kan verka marginellt, men det kan också skapa mening om det får tid att utvecklas.
“Blir det lite motvind så är bob hund bra att ha”
– Vi är där när folk behöver det. Går det bra så behöver man inte oss, men blir det lite motvind så är bob hund bra att ha, säger han.
Man borde ha deppat mer, menar Thomas, för i det deppiga kan man hitta något annat. Man kan ha kul, även om man inte har så mycket pengar.
– Skit i det, säger Thomas, vi kan ha roligt i alla fall. Har man kvar sin stereoanläggning så kan man spela så hög musik att man kanske blir vräkt en dag tidigare än vad man egentligen skulle. Man jävlas helt enkelt, men utan att sabotera för någon annan. Jag gillar det, det är ett sätt att protestera utan att ta till vapen. Det är fint.
– Ska vi ta bilder nu? Då kan jag peka var jag låg och sov när vi spelade in vår första skiva!
