I juli förra året omkom Nick Caves son Arthur då han föll från en klippa nära familjens hem i Brighton. Nick Cave och hans band The Bad Seeds var då mitt inne i inspelningen av Skeleton Tree. Arbetet med albumet lades av naturliga själ på hyllan och återupptogs inte förrän ett halvår senare. De låtskisser som då fanns formligen dränktes i det plågsamma sorgearbete som Cave genomgick och slutresultatet är en samling brutalt smärtsamma anteckningar från ett sorgeår.
Den emotionellt komplicerade inspelningsprocessen skildras av filmskaparen Andrew Dominik i dokumentären One More Time With Feeling, som hade premiär dagen innan skivsläppet. Filmen fungerade som både en förhandslyssning av skivan och som ett sätt för Nick Cave att slippa prata om sonens bortgång i de intervjuer som vanligtvis omgärdar en albumrelease.
Oavsett om låtarna på skivan skrevs innan eller efter Arthurs död är det omöjligt att inte läsa in det i texterna. Hela skivan tolkas medvetet eller omedvetet utifrån kontexten, och framför allt är varje textrad sjungen utifrån sammanhanget. Cave beskriver aldrig skeenden eller känslor rakt ut, det är inte så han skriver texter. Låtarna har inga tydliga narrativ, utan istället är består de av en väv av metaforer, dikter och allegorier där det inte alltid är helt klart hur texten bör tolkas.
Döden har alltid funnits närvarande i Caves musik, men det har alltid funnits en viss distans till ämnet, en nihilistisk världsbild där döden stundtals romantiserats. När han på The Boys Next Doors ”Shivers” sjöng ”I’ve been contemplating suicide, but it really doesn’t suit my style” gick den morbida humorn inte någon obemärkt förbi. Men nu är plötsligt all form av distans helt borta. Mörkret skär som en kniv genom skivan och den förlamande sorgen är så påträngande att det stundtals är svårt att lyssna.
Från och med att Cave inleder öppningslåten ”Jesus Alone” med textraden ”You fell from the sky / Crash landed in a field / Near the river Adur” finns det ingen återvändo. Efterföljande ”Rings of Saturn” känns som en liten strimma av ljus innan ”Girl in Amber” kyrkliknande körer kastar lyssnaren tillbaka rakt in i sorgen. Som mest påtaglig blir smärtan i den plågsamt direkta ”I Need You”, en av få låtar där metaforerna skalas bort. ”Nothing really matters when the one you love is gone” mässar Cave med en röst som knappt bär, en röst som ständigt är på väg att spricka. All återhållsam sorg från de fem föregående låtarna tränger fram och väller över i ett nästan olidligt ärligt stycke musik som troligen tillhör årets allra starkaste.
Skivan når sitt katarsis med de två avslutande låtarna, ”Distant Sky” och ”Skeleton Tree”. Den första, en duett med den danska sopranen Else Torp, framstår som en tröstande psalm (trots Caves konstaterande, ”They told us our gods would outlive us / They told us our dreams would outlive us / But they lied”) innan avslutande “Skeleton Tree” som uppenbarar sig som någon form av solnedgång efter en mörk natt.
Det går inte att nog understryka inverkan Nick Caves högra hand Warren Ellis haft på hans musikskapande senaste åren. Mycket av äran för hur Skeleton Tree faktiskt låter bör nog tillskrivas Ellis, som står som medkompositör på samtliga spår. ”What would I do without Warren?”, frågar sig Cave i filmen, och Ellis roll tycks till stor del ha varit att hålla skutan flytande under de komplicerade förutsättningarna för inspelningen. Ljudbilden byggs upp av mullrande synthar och hjärtskärande stråkar, trummorna och gitarrerna ligger lågt i mixen och hela skivan präglas av en dov atmosfärisk känsla av kompakt mörker. När fokus av förklarliga skäl hamnar på historien runt skivan är det lätt att missa att Nick Cave & The Bad Seeds inte har låtit så här bra på mycket länge.
Skeleton Tree är ingen enkel lyssning. Skivan är en avgrundsdjup inblick i ett sorgearbete som inte är avslutat, och som kanske inte heller kommer att avslutas. Stundtals är den så tung att man behöver ta en paus i lyssningen, men samtidigt är det också en fasansfullt vacker platta om döden framförd med en sällan skådad ärlighet. Med lite distans är det inte omöjligt att skivan kommer bli ihågkommen som en av Nick Caves allra främsta, man önskar bara att det hade skett under andra förutsättningar.
[Bad Seed Ltd, 9 september]
