Jag skulle vilja påstå att det finns lika många fördelar som nackdelar med att släppa dubbelalbum. Visst är det kul när en artist eller ett band har lagt ner tid och arbetat fram så pass många låtar att det blir ett dubbelalbum, speciellt om det är en platta med flera bra låtar. Nackdelen är dock att med ett dubbelalbumsläpp blir det lite pest eller kolera. Precis som med ett vanligt album är det vissa låtar som hamnar i skymundan, det går inte att komma ifrån. Det kommer alltid vara ett fåtal låtar som är lite mer mediokra på en platta. Men när den effekten uppstår på ett dubbelalbum är de låtar som hamnar i skymundan inte nödvändigtvis så pass mediokra att de blir överskuggade av de bättre låtarna. Sen finns ju alltid chansen att skivan inte är värst bra. Då sitter du där med ett dubbelalbum, där den bästa låten på plattan är en halvbra dänga som är omgiven av cirka tjugofem skitlåtar. Som tur är blir det inte så för Reks dubbelplatta The Greatest X – det blir det första alternativet.
The Greatest X är ett explosivt 35-spårsalbum med underbara old school-samplingar. Det är stora namn som gästar, bland annat Large Professor, The Alchemist, Evidence, Statik Selektah, Nottz, Apollo Brown, Black Milk och Buckwild.
På The Greatest X är det samhällskritiken som står i fokus. Framförallt det ökade polisvåldet mot afroamerikaner, men det är även massiv kritik mot fängelsesystemet i USA. Detta framkommer tydligt i låtar som “Hands Up (Wink Wink)”, “B.E.E.F.” och “Surrounded”. Men skivan ger samtidigt en inblick i hur det är att växa upp i och runt omkring en stad som Boston där Reks kommer ifrån.
Precis som ovan nämnt faller vissa låtar bort som inte borde behöva göra det. 35 låtar är ganska maffigt att ta sig an. Jag hade nästan önskat att det låg lite mer tänk bakom låtplaceringen. Kanske kunde man dela upp skivan i två delar istället för enbart ett väldigt långt album? Kanske hade man då uppskattat de låtar som försvinner in i mängden?
Av 35 låtar är ändå majoriteten väldigt bra, men det är en låt som verkligen sticker ut för mig och det är “Dark Skin (Revisited)” där allt klickar perfekt. Låten må bara vara 2:19 lång men den framkallar en klump i magen när jag lyssnar på den och den har dessutom en av mina absoluta favorittexter från i år.
[Brick Records, 9 september]
