Tid är en bristvara i vårt stressade samhälle. Vårt koncentrationsfönster är snävare än någonsin. Som artist gäller det att fånga lyssnarens uppmärksamhet snabbt innan hen tröttnar och klickar/scrollar/swipar vidare.
I HYMN-krönikan ”Halva låtar live – är utveckling alltid av godo?” beskriver Ola Elleström en samtida trend inom kommersiell pop och r’n’b: att framföra halva låtar live för att få plats med fler hits i setlisten. Det svenska gothbandet Dr. Arthur Krause verkar förvisso i en helt annan musikalisk sfär. En där tiden inte har rört sig nämnvärt mycket framåt sedan The Cult och The Mission var två av toppnamnen på Roskildefestivalen 1987. Men det är slående vilken betydelse lyssnarens tålamod har för deras fjärde och hittills bästa fullängdare The Only Time She Moves.
Dr. Arthur Krause bildades 2001 och har blivit ett av Sveriges mest ansedda gothband. De har turnerat med alternativa 80-talsstorheter som The Damned och Red Lorry Yellow Lorry. På The Only Time She Moves har de antagit en större ljudbild, vilket visar sig vara ett steg i helt rätt riktning.
Inledande ”Loveland” klockar in på 12 minuter. För varje sekund dras lyssnaren allt djupare ner i ett hav av melankoli under suggestiva keyboards och trivsamt gitarrplink. Det är ett trick som känns igen från uppenbara förebilderna Fields of the Nephilim, ett band vars storhet de för första gången är i närheten av att tangera.
Sedan fortsätter det i samma stil. Musiken rör sig långsamt framåt. I singeln ”Midnight Rain” höjs tempot en aning. Resultatet hamnar någonstans i närheten av Sisters of Mercys Vision Thing och blir ett av albumets mer bagatellartade spår. ”We Are Doomed” inleds däremot föredömligt avskalat med en akustisk gitarr och byggs långsamt upp till en av albumets mest stämningsfulla vemdodsurladdningar.
Över alltihop vilar Dr. Arthur Krauses (sångaren med samma artistnamn som bandet) ödesmättade baryton och texter med en inte helt oväntad förkärlek åt livets mörkare sidor. I ”Deported Soul II” gör de upp med den groende högerextremisen och främlingsfientligheten i Sverige. Under ”Hanna is Safe” dras vi ner i Josef Fritzls mardrömskällare och i tio minuter långa avslutningen ”Gone Tomorrow” förutspår Doktorn sin egen död.
The Only Time She Moves är ett styrkeprov från en ganska avsomnad genre. En påminnelse om Sveriges betydelse som goth-nation.
[M&A Music Art, 19 september]
