Lesley ger skevheten fullt utrymme

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Umeåbaserade Viktoria Ottosson spelar in kantstötta vardagsskildringar under namnet Lesley och tidigare i år släpptes debut-EP:n Ser ingen sol på Haga. Daniel Andersson träffade exilgöteborgaren på Trädgårdsföreningen i centrala Göteborg. En oas för betongtrötta människor.

Rosencaféet i utkanten av Trädgårdsföreningen badar i sol. Det är trångt under parasollen, men trägen vinner – slutligen blir ett par stolar lediga. Viktoria har varit ”hemma” ett par dagar, träffat släktingar och vänner, men snart är det dags att lämna västkusten för nya hemstaden Umeå. Hon trivs dock alldeles utmärkt på gröna platser som Trädgårdsföreningen.

– Jag älskar blommor och natur. Det speglar albumet. Jag har även massor av växter hemma.

Viktoria avslöjar emellertid att hon vet ganska lite om växter. Det handlar främst om att naturen är estetiskt tilltalande.

”Jag blir glad när jag ser nya skott på min pelargon eller någon klängväxt letar sig mot solen”

– Egentligen är jag ganska dålig på att ta hand om växter, men det finns ändå en ständig men stillsam fascination där. Det är fint att bli påmind om att det finns liv och att det bara fortsätter och har något med ens eget liv att göra. Jag blir glad när jag ser nya skott på min pelargon eller någon klängväxt letar sig mot solen. På något sätt har det där med växter slagit rötter i mitt huvud, säger Viktoria och skrattar. Det är med andra ord lite närvarande i det mesta.

Resonemanget gör mig nyfiken. Jag lyssnar ingående på debuten – omslaget pryds av röda pelargoner – för att hitta naturen och växterna. En sak blir snabbt uppenbar; Viktoria föredrar hösten framför sommaren. I avslutande ”Som om sommaren” finns det en tydlig längtan till en tid då gräset gulnar.

Låten ”Septemberskyar” är ett ännu tydligare exempel. Viktoria sjunger: ”Jag vill septemberskyar ikväll, jag vill höra hösten inom mig”.

Vad har du för relation till hösten? Denna årstid är närvarande i flera spår.

– Tycker det är så skönt när hösten kommer. Jag brukar få sommardepressioner och när det blir höst igen är det som att jag äntligen kan andas. Det är fint att återvända till rutiner, att hänga inomhus och på något sätt så tycker jag bättre om när det blir lite svalare i luften. September i Umeå brukar vara väldigt fint, det har hänt ett par år i rad att jag har kunnat se norrsken från mitt [före detta] lägenhetsfönster.

”Sommaren är svår att förhålla sig till, jag tycker att det är mycket krav på den, att man ska göra en massa fantastiska saker och vara så glad”

– Sommaren är så svår att förhålla sig till, jag tycker att det är så mycket krav på den, att man ska göra en massa fantastiska saker och vara så glad. Varje höst är jag lite förvånad över att jag överlevde igen. Dock har den här sommaren för en gångs skull varit bra, jag har spelat mycket musik och jobbat som kolloledare.

I min värld speglar din musik ett tydligt lo-fi tänk. Hur ser du på denna koppling?

– Angående lo-fi, hm, alltså jag vet inte riktigt vad lo-fi inbegriper. Jag vet egentligen inte om vi är lo-fi för vi hade ju kunnat låta mycket cleanare men den inspelningsutrustning vi hade, men vi använde ju det brusiga och skitiga och skeva som en del av estetiken och ljudbilden. Det är kanske det som är lo-fi, skrattar Viktoria.

– När jag, Linus [Linus Johansson] och Isak [Isak Falk Eliasson] mixade tog det väldigt många kvällar, lyssningar och olika bra idéer att komma fram till ljudbilden så som det blev. Det låter inte som det gör av en slump.

”Jag har faktiskt en gammal låt på 30 sekunder som heter ”Kärleksört” och som bara är klarinett”

För att återgå till växtriket. Vilken växt är mest lo-fi?

– Om jag ska försöka jämföra det med någon växt kanske jag ska ta en av mina favoritväxter, kärleksörten. Jag har faktiskt en gammal låt på 30 sekunder som heter ”Kärleksört” och som bara är med klarinett. Den är så himla tålig, växer gärna nära havet, klarar sig länge utan vatten. Inte kaktus-länge, inflikar Viktoria.

– Det är bara plocka och sätta i vatten så kommer den att börja skicka ut nya rötter. Men den är egentligen sedd som ett ogräs tror jag. Jag gillar musik som är sådär, att det inte är självklart att det är fint, att man kan använda saker som blev fel och sätta dem så att de blir till en helhet. Och jag tycker även att det ofta är det som skevar som har potential att bli intressant. Men sammanfattningsvis: naturen äger!

Tillsammans med Rockfotos fotograf Samuel Isaksson beger vi oss till Palmhuset för att fota. En byggnad som uppfördes 1878. Omgivningen är minst sagt passande med tanke på Viktorias nära relation till naturen. Det finns dock mer att prata om än pelargoner och klängväxter.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Vilka är dina inspirationskällor? Blir det mycket gammal musik eller mest nytt?

– Rent musikaliskt tycker jag mycket om fransk garage-rock/pop från 60-70-talet, till exempel Jaqueline Taïeb, Jacques Dutronc och Clothilde. Men också en del nutida band som The Liminianas, Melody’s Echo Chamber, Dungen, Pascal Pinon och Angel Olsen. Ted Gärdestad är också en viktig influens, jag tycker så mycket om hans sätt att göra melodier. Jag älskar verkligen Isak Falk Eliassons egna musik också, det har varit så lyxigt att få vara i band med honom.

”Titeln kommer från en Facebook-chatt någon gång i våras, då jag skrev till Isak att jag inte såg någon sol på Haga”

Hur kom du fram till titeln Ser ingen sol på Haga? Den övergripande känslan är vemodig, nästan uppgiven.  

– Titeln kommer från en Facebook-chatt någon gång i våras, då jag skrev till Isak att jag inte såg någon sol på Haga. Sedan insåg jag att det passade väldigt bra till låtarna på EP:n, allt har en väldigt stark koppling till lägenheten jag bodde i på Haga och hur jag har utvecklats som person där. Nu har jag flyttat ur den för bara en vecka sedan och det känns absurt.

Ett instrument som sticker ut på skivan är tvärflöjt. Vad är tjusningen med detta instrument?

– Åh, tvärflöjt, vet inte var jag ska börja. Jag älskar blås och tycker att det är synd att det är en familj av instrument som blir allt sällsyntare. Det är ett slags komplement, eller ersättare, till sång och uttrycket i blåset blir så personligt, varje blåsare har sin egen röst. Att spela blåsinstrument blir också intuitivt på ett helt annat sätt än gitarr.

– Just tvärflöjt är ju också väldigt praktiskt, för den är ganska liten och inte alls lika jobbig att släpa på som till exempel saxofon. Det är också ett instrument som kopplad till viss psych-musik som jag dras till.

Personligen påminns jag om japanska Maher Shalal Hash Bas (de använder blås på ett liknande sätt). Den mest uppenbara kopplingen är dock frihetskänslan, att ljudbilden tillåts att vara ostrukturerad. Enligt mitt tycke är det behagligt att lyssna på låtar som inte följer tydliga regler och strukturer. Viktoria fångar denna känsla på ett utmärkt sätt.

Vad är ursprunget till bandnamnet? 

– Egentligen var bandnamnet inte supersjälvklart. Vi började repa mina låtar tillsammans någon gång förra hösten och gjorde långa listor med möjliga bandnamn. Jag tror att vi började prata om Lesley Gore, som är grym, och tyckte att Lesley nog lät bra i munnen.

– Jag tycker också att det ser fint ut i skrift. Sedan följde en diskussion om stavningen, Isak tyckte att vi skulle heta Leslie och på sätt också referera till förstärkaren i hammondorglar, som har ett väldigt speciellt ljud. Men det blev Lesley, däremot har vi använt en hel del Leslie-förstärkare för att få till gitarrljuden i exempelvis ”Septemberskyar”.

Vi stannar kvar vid Lesley Gore. Viktoria passar på att tipsa om en video där ett stort antal kvinnor mimar till singeln ”You Don’t Own Me” – en låt som blivit starkt förknippad med den feministiska kampen.

Gore avled dessvärre förra året i cancer och som en av 60-talets stora popstjärnor borde uppmärksamheten varit massiv, men kvinnliga artister får sällan samma uppskattning som manliga. Kampen fortsätter med andra ord.

”Hösten 2012 flyttade jag till Umeå, direkt efter gymnasiet, för att plugga på den nya arkitekthögskolan”

Du är född utanför Göteborg. Hur kommer det sig att det blev Umeå?

– Hösten 2012 flyttade jag till Umeå, direkt efter gymnasiet, för att börja plugga på den nya arkitekthögskolan. Det är tre år som är väldigt svåra att sammanfatta, men jag lärde mig extremt mycket, fick resa med skolan men var också förföljd av en ständig och stor prestationsångest.

– Vad som egentligen är den stora behållningen med att jag började på arkitektutbildningen är att jag efter något år började jag lära känna väldigt mycket fina människor där. Jag har haft en så galet fin familj av vänner de senaste åren, särskilt när jag stundvis har varit nere i djupa depressioner och ångestperioder, så har de alltid funnits där.

Viktorias musik genomsyras av en sårbarhet som även kommer fram hos privatpersonen. Hon är inte rädd för att prata om svåra och obekväma händelser i livet.

Efter en stund lämnar vi Trädgårdsföreningen för att istället hamna på Viktors Café. Vi fortsätter att prata om kopplingen mellan personlighet och musik. Jag tar upp låtarnas återhållsamma och nedtonade karaktär. Viktoria kan dock inte se att skivans lugna tempo speglar henne som människa. Hon ser sig nämligen som alltför uppstressad och ångestfylld.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Hur skulle du beskriva musikstaden Umeå. Var befinner sig staden just nu?

– Jag tycker att den är väldigt välkomnande. Dock har ju jag redan lyckats med konststycket att lära känna musikklicken och det är nog svårt i början om man kommer utifrån. Men det finns i alla fall ett antal musik-kretsar, som mycket går ihop med exempelvis konst-kretsar, där man i alla fall känner till varandra. Om man vill börja spela musik är Umeå en väldigt bra stad att vara i. Folk är också väldigt snabba på att låta nya band spela, första gången Lesley spelade på Verket tror jag inte att vi hade repat mer än tre veckor.

Det visar sig dock att Umeå lider av samma problem som övriga Sverige. Det finns få platser för oetablerade band och artister.

”Verket är en stabil klippa som betyder oerhört mycket för musiken i Umeå”

– Tyvärr är det lite tunt med scener i Umeå för tillfället. I alla fall för indiebanden, som kanske inte nödvändigtvis har stora planer utan vill ha spela och ha kul. Verket är en stabil klippa som betyder oerhört mycket för musiken i Umeå. Jag tycker också att det är fint att festivaler som Umeå Open, Trästocksfestivalen i Skellefteå och Musikens Makt i Luleå bokar mycket lokalband, det betyder väldigt mycket för scenen.

– Och sen måste jag tipsa om att jag, Isak Falk Eliasson och Peter Sundqvist håller på att jobba på en podd om Umeås musikliv. Vi har inget namn än, men stay tuned! [Petter Sundqvist har bland annat gjort videon till Vaken-låten ”Köttätaren” och han har haft podden Geografiskt Sett]. 

Ser ingen sol på Haga är inspelad i Studio Kloktornet. En central plats för flera av Umeås band.

– Studio Kloktornet är egentligen ingen studio, utan mina vänners replokal. Där repar bland annat Det Jordiska, Folkvang och Isak Falk Eliasson. Det är en väldigt väl utrustad och omhändertagen replokal som också fungerar som en enkel studio, det finns utrustning för att spela in och med lite trix och sovsäckar så har de till och med ett sångbås.

Men Kloktornet fyller ytterligare en funktion, den som mötesplats. I en tid när fritidsgårdarna tillhör det förflutna, blir det än viktigare att dessa lokaler ges möjligheten att vara kvar. Att spela musik är ofta en social företeelse, ett sätt att skapa gemenskap. Det bör inte underskattas.

Du har rest en hel del den senaste tiden. Har resandet inspirerat till nya låtar? 

– Jag har roadtrippat mycket den här sommaren, vilket är bland det bästa som finns. Det är underbart att få sitta i en skruttig bil på väg någonstans med människor jag älskar. Någon vecka i Bohuslän, en sväng i Dalarna, fem veckor på som kolloledare på en lägergård utanför Skellefteå, en sväng till Musikens Makt i Luleå. Och framöver ska jag vara ett par veckor i Åre innan jag flyttar till södra Frankrike för att läsa på en konst-folkhögskola.

– Men jag har såklart fått en massa intryck som kommer att sippra ner i något nytt. Det finns en låt som jag bara har kört live, den heter ”Exile in Bohuslän”. Jag har även spelat in lite här och var, väldigt lo-fi och skissigt.

”Låtar är för mig mycket ett sätt att minnas eller hantera saker”

– Jag skulle vilja fånga den där känslan av att stå vid havet, i Bohuslän eller i Västerbotten, känna kalluften och vara helt överväldigad av allt. Låtar är för mig mycket ett sätt att minnas eller hantera saker.

Har det varit självklart att syssla med musik?

– Nej, verkligen inte. Jag tog gitarrlektioner på kulturskolan från att jag var 11, men var aldrig särskilt bra och hade prestationsångest. Ingen i min familj höll på musik. Jag kommer ihåg att jag sökte in till musikklass i sexan, men inte kom in och att jag var så sjukt ledsen för det hela den hösten. Jag kommer ihåg att jag skrev låtar, men tänkte aldrig tanken att jag skulle kunna spela upp dem, och nu är de sedan länge försvunna i tiden. När jag var 14 fick jag en idé om att jag skulle börja spela saxofon, jag övertalade mina föräldrar om att jag skulle få börja ta lektioner, och sagt och gjort. Jag tog lektioner i ungefär två år, men vågade fortfarande inte spela inför någon.

– Sedan var det för kanske ungefär två-tre år sedan som jag började skriva och spela in låtar, och det var nog lite som en flykt från pressen på arkitekthögskolan. Och jag gjorde det så mycket och så ofta att det faktiskt inte gick att inte visa det för någon. Så ja, förra våren började jag visa upp mina låtar för vänner och de peppade mig att fortsätta. För ungefär ett år sedan började jag fråga runt bland vänner och bekanta och fick ihop ett band.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Förutom att spela musik har Viktoria ett stort estetiskt intresse. Hon har även spelat in en lågbudgetvideo till singeln ”Kunna kräva”.

– Det visuella är en väldigt naturlig del och ett komplement till musiken. Det är även så att det visuella ger tillbaka till musiken. När vi började repa förra hösten var jag supertaggad och hade skrivit ut låttexterna till de två första låtarna och gjort dem till någon slags kollage med bilder och diagram. Det var egentligen mer förvirrande än vad de hjälpte de andra att lära sig låtarna, men som sagt, jag var väldigt taggad.

”Även broderiet är en del av allt det som finns i mig och i mitt huvud, och ett sätt att hantera verkligheten”

– Även broderandet är en del av allt det som finns i mig och mitt huvud, och ett sätt att hantera verkligheten. Det blir väldigt naturligt att jag byter medium hela tiden.

Vilken musikgenre har de snyggaste kläderna?

– Oj, det är supersvårt att säga. Men kanske eurovision före Abba? Det vill säga schlager-finalerna i Europa på 60-talet. Tommy Körberg var sjukt snygg när han sjöng ”Judy min vän”. Minouche Barrelli hade en helt galet snygg utstrålning när hon körde ”Boum Bada Boum”. Alla hade vita strumbyxor på 60-talet

Vad händer framöver? Blir det några spelningar?

– Jag flyttar till Provence nu, och tänker definitivt boka in mig själv på någon spelning, antingen på någon bar i staden där jag ska bo [Bagnols-sur-cèze] eller om vi arrangerar något på skolan. Jag har ett antal låtar på både franska, engelska och svenska på lager, och vissa av låtarna är till och med tvåspråkiga. Så jag ska nog hitta på något som går hem.

– Jag har i alla fall börjat med lite nya inspelningar och slaskar på nya låtar, men hur de kommer se ut vet jag verkligen inte.

Viktoria berättar att hon kommer hem till Sverige lagom till jul. Och det finns planer på att genomföra ett par spelningar. Det är bara att hålla tummarna för ett Göteborgsbesök – spelningen på Oceanen tidigare i år får inte bli ett engångstillfälle.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson