Du känner kanske igen honom som ena halvan av Staygold, Savage Skulls och Marcus Price & Carli. Med sin eklektiska mix av produktioner, och samarbeten med artister som Robyn och Rebecca & Fiona i ryggen, har Carli utmärkt sig som ett av de senaste årens mest intressanta namn inom svensk dansmusik.
I samband med släppet av hans senaste singel “Reppin’” mötte HYMNs Jonatan Södergren upp honom i hans studio på St. Eriksplan för att prata om influenserna från den engelska klubbkulturen och att skriva låtar åt Håkan Hellström.
Du har gjort olika typer av musik innan. Hur skulle du beskriva “Reppin”’?
– Den har lite annan vibe. Jag gjorde en singel på Woah Dad tidigare som var lite samma stil. 90-talsflirt med breakbeat och gamla soultrummor. Det är inte så mycket dans, mer pop nästan.
“Jag gjorde en singel på Woah Dad tidigare som var lite samma stil”
Min kompis beskrev den som Burial fast somrig.
– [Skratt] Det är ett bra betyg.
Duvchi, som du jobbat med tidigare, gästar. Hur är det att jobba med honom?
– Han är ett jävla geni. Jag gillar hans värld och hans röst, hela känslan han får till. Utan honom hade det inte blivit något med låten.
Vad får du själv ut av att samarbeta med andra?
– Det är sjukt olika. Duvchi vet till exempel precis vad han vill. Det är inte som att jag sitter som producent och säger åt honom vad han ska göra, utan jag lämnar det åt honom, sedan presenterar han vad det ska bli. Med andra artister är det mer att de vill ha en riktning, att jag ska säga till hur det ska vara, men det är verkligen olika. Det är skönt när det verkligen klaffar.
Kan du berätta lite om din nya singel?
– Det är en lustig story, Isse på Woah Dad tyckte jag skulle göra något för Håkan Hellström. Såklart jag ville testa det, så vi höll lite kontakt. Då gjorde jag grunden till den här låten med honom i åtanke. Det var då jag började med det beatet och de ackorden. Sedan blev det väl lite för mycket min värld, han ville gå sin väg med live-instrument, så det blev inget av det. Så det där beatet låg ett tag tills att jag skickade det till Duvchi, då blev det en match.
Vad var din vision med låten efter det?
– Jag ville bara förmedla en varm känsla utan att det skulle bli corny. Den är ju durig och glad, men med Duvchis text blir det lite vemodigt ändå. Två människor som glider ifrån varandra. Jag tycker nog att den har en bra balans och inte bara är happy-go-lucky.
Var det något särskilt du ville lyfta fram i produktionen?
– Jag är väldigt svag för tidigt 90-tal och breakbeat-baserade grejer. Det var den känslan jag ville få fram. Retroflirt men inte fullt ut, du vill ju fortfarande att det ska vara någonting nytt, men jag hamnar ofta där bland sånt jag lyssnade på när jag var liten. Prodigy, tidiga XL Recordings, Suburban Base. Engelsk undergroundmusik. En mischmasch där soul och reggae möter house. Jag gillar fortfarande den grejen; det finns något punkigt över samplingar då det bara är kaos.
Har du spelat mycket i England?
– Jag bodde i London i fem år, så jag har varit där mycket, jag har alltid dragits till den scenen. Dansvärlden med grimegrejen, det var när det började hända som jag flyttade dit. De ligger alltid ett steg före, så det är alltid kul att lyssna på. Jag går fortfarande in på Rinse FM.
Hur tycker du att klubbscenen i Stockholm är i jämförelse med London?
– Det är ganska stor skillnad. De har mycket äldre klubbscen. Dansmusiken där har funnits sedan 80-talet så det blir en annan grej med piratradio. Folk växer upp med de här låtarna, det är klassiker även fast det är undergroundmusik. Om du spelar där är det tacksamt om du är insatt i det, för det blir mycket mer respons på det du spelar. Här kan det kännas som att folk bryr sig mer om vilket ställe de går till än vem som spelar. Men det händer massa grejer här, det blir bättre och bättre. Det är kul med alla open air-fester. Alltifrån den kommersiella scenen till techno-scenen. Det utvecklas hela tiden.
Vad tyckte du om hela den här grejen med danstillstånd?
– Just det, de tog bort det va? Det var väldigt märkligt. Lite typiskt Sverige men det är bra att det är borta. Folk börjar inse att det inte är så farligt med elektronisk dansmusik. Det är inte som att du dör av det.
“Folk börjar inse att det inte är så farligt med elektronisk dansmusik. Det är inte som att du dör av det”
Mitt bland alla våldtäktsrapporter skrevs det många artiklar om Into the Valley där någon security nämnde att det var den lugnaste festivalen han hade jobbat på.
– Precis, det säger en del om vad det är för slags folk som dras till den festivalen. Där är det lite mer musiknördar som går dit för de som spelar, inte för att: “Nu är det tydligen en festival här”. Det är en mer dedikerad publik. Du åker inte dit för att göra nånting dumt utan för att njuta av musiken.
Hur ser du på hela grejen i London nu när den ena klubben stängs ner efter den andra och det är tal om inskaffa en Night Mayor?
– Jag har inte följt det där så mycket, vet att det var snack om att Ministry of Sound skulle stänga ner. När grimegrejen började bubbla var det också låtar som var bannade på klubbar. Det är alltid någon konflikt mellan lagen och kids som verkar farliga fast egentligen bara vill ha kul.
Vilka tycker du är de bästa klubbarna i Stockholm just nu?
– Mmmmm, jag har bara varit där några gånger men jag gille vajben. Sedan är jag inte superinne i den typen av musik, men jag gillar att de är så dedikerade till att det är bra ljud. Det är en kul lokal. De gör en klubb för att folk ska dansa och lyssna på bra musik, inte stå och posera.
Det bästa med Mmmmm tycker jag är att du måste gå igenom en jävla sportbar för att komma in.
– Det är en kul grej, det blir någonting extra. Annars var Berns bra förr men jag vet inte riktigt vad som hände där. Musikaliska är rätt nice. Tyvärr är det inte så många klubbar i Stockholm som är riktiga klubbar. Det är mer bar plus musik.
Vad skulle du göra om du var Night Mayor i Stockholm?
– Bara öppna portarna. Det behövs fler ställen som bryr sig om ljud, ljus och vem som spelar. Det är väldigt lite fokus på vem som spelar. Det är alltid de som har arrangerar festerna eller vilken lokal det är. När det är utländska artister är det lite mer hajp kring själva artisten. Men det finns så mycket bra människor i Sverige så det borde vara samma hajp på hemmaplan. Det är engelsmännen bra på; de har sina superstars som är stora där men kanske inte är så stora någon annanstans.
