När Angel Olsen tidigare i somras offentliggjorde ”Intern”, den första singeln från My Woman, lyftes en del ögonbryn. Den synthiga och poppiga låten är precis som resten av skivan producerad av Justin Raisen, en herre vars CV främst rymmer samarbeten med popstjärnor som Sky Ferreira, Charlie XCX och Kylie Minogue. Hade det inte varit för att ”Intern” låtit så fruktansvärt bra hade det kanske funnits anledning till oro inför vad som verkade vara en ny musikalisk inriktning.
Den som oroar sig över en alltför drastisk förändring kan dock pusta ut. Där hennes folkiga singer/songwriter-pop på föregångaren flirtade med 90-talets grunge och indierock flirtar den här skivan snarare med pop och rock från 60- och 70-talet.
My Woman är väldigt tydlig indelad i en A- och B-sida där första halvan präglas av singelmaterial med hitpotential medan den andra halvan består av mer reflekterande, organiska låtar som för tankarna till genombrottsskivan Burn Your Fire For No Witness höjdpunkter ”White Fire” och ”Enemy”. De två första singlarna ger således en lite missvisande bild av skivan då de båda är hämtade från skivans första halva.
Trots att den inledande trion ”Intern”, ”Never Be Mine” och ”Shut Up Kiss Me” tillhör en av de allra starkaste inledningar jag hört på en skiva i år så är det framför allt den avslutande halvan av plattan som imponerar mest. Både ”Sister” och ”Woman” klockar in på över 7 minuter och tillhör Olsens allra mest komplexa och kompletta låtbyggen hittills i karriären.
”Sister” är den typen av epos som få artister åstadkommer under en hel karriär, och här är det bara en av många fantastiska låtar på skivan. Den inleds som en långsam folkballad, med en dov och oroväckande synthslinga i bakgrunden, innan den kulminerar i en fullskalig explosion med tillhörande gitarrsolo. Samtidigt upprepas raden ”All my life I’d thought I’d change” om och om igen med en växande desperation som kännetecknar hela skivans narrativ.
Enligt Olsens egen utsago handlar skivan om ”the complicated mess of being a woman” och berör i större drag en form av identitetssökande kopplade till könsroller. ”I dare you to understand what makes me a woman” sjunger hon i ”Woman”, en låt där hon under 7 minuter bryter ner en kärleksrelation i beståndsdelar. Under skivans gång sker detta identitetssökande i kontexten av olika förhållanden, oavsett om det är kärleks-, familje- eller vänskapsrelationer, men även i reflektioner över Olsens roll som musiker.
I intervjuer har hon talat om hur hon tröttnat på att det finns en förutfattad mening om hur hennes musik bör låta och hon tycks vare sig på ett personligt eller musikaliskt plan vara speciellt intresserad av att stå och stampa på samma ställe.
När hon i den avslutande lo-fi-pianoballaden ”Pops” sjunger ”I’ll be the thing that lives in the dream when it’s gone” är det omöjligt att avgöra om det är menat som ett löfte eller ett hot. Detta är tjusningen med hennes musik, den smala balansgången mellan det vackra och det fula. Oberäkneligheten är och förblir ett av Angel Olsens främsta arbetsredskap.
Tematiskt och musikaliskt går det att dra paralleller till författare som Joan Didion eller musiker som Stevie Nicks eller Carole King, men i slutändan är Olsen alltid totalt hängiven sin egen vision och mycket talar för att hennes utveckling som låtskrivare knappast nått sin peak ännu.
[Jagjaguwar, 2 september]
