Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Förlåt. Sorry. Désolé. Jag satte en sexa på Radioheads senaste album A Moon Shaped Pool. Det var käpprätt åt fanders. Och unika artister förtjänar speciella undantag. Därför publicerar HYMN en ny recension av samma album, för första och sista gången. Rätt ska vara rätt. Framför allt när det gäller betyg.
Det gick åt helvete. Men vad väntade jag mig egentligen? Redan när jag loggade in på Tidal – streamingtjänsten vi alla avskyr – dagen då Radioheads nya album överraskningsläpptes visste jag att jag aldrig skulle lyckas sätta rätt betyg.
Jag siktade lågt från början. Stängde av hjärnan för att inte bli allt för imponerad av bandets skicklighet. Försökte känna in musiken med skrevet i stället för att tänka och analysera. Radiohead behöver inga fler superlativ och lovord. Jag har själv levererat alldeles för många av dem. I dag känns det bara som om de står i vägen.
Ett högt betyg skulle spela alla jävlar i händerna, den obildade pöbeln som klagar och hatar och tycker att artister ska spela enkel och lättillgänglig pop och vara lika tillrättalagda som skivrecensionerna i Aftonbladet. Jag glömde att jag inte skriver för dem. Jag glömde att jag skriver för de genuint musikintresserade som har ett intellektuellt förhållningssätt, överdrivet många högskolepoäng i humaniora och förmågan att uppskatta artiklarna i DN Kultur.
Jag hade inte tid att tänka efter. Kritiker som recenserar skivor har alltid för lite tid. Fan tog blåmesen och jag satte en feg sexa. En sexa är tryggt och skadar ingen och säger, i fallet Radiohead, absolut ingenting.
Och i motsats till The King of Limbs – jag visste det! – fortsatte A Moon Shaped Pool att växa. Melodierna i ”Burn the Witch” och ”Glass Eyes” har envist knackat på min axel varenda gång jag druckit för mycket på den lokala puben. Jag har vridit upp volymen på balladerna ”Daydreaming” och ”True Love Waits” så fort ett gammalt ligg hört av sig på Facebook. Jag kan rabbla den oerhört pretentiösa titeln ”Tinker Tailor Soldier Sailor Rich Man Poor Man Beggar Man Thief” i sömnen.
Bara hälften av spåren råkar vara en besvikelse. Resten är, i brist på bättre ord – alla tog ju ändå slut redan 1997 – lallimumma (väldigt bra). Jag har gått som en annan professor Balthazar i min lägenhet – runt, runt, runt – ända tills vardagsrumsgolvet blivit så slitet och urgröpt att jag nästan trillat ner till grannen. Stirrat ut genom fönstret. Svurit och legat sömnlös och svikit mitt uppdrag.
En sexa var inte bara för snålt. Det var fel. Sorry. Det är för djävligt. Men nu rättar jag till mitt misstag, för första och enda gången. Nu har det sjunde plusset äntligen hittat hem.
PS: Jag vill tacka Markus Larsson på Aftonbladet för inspirationen till denna text.
